Maria Karlberg

Mitt i hösten-uppdatering
Skriver åter igen från ett hotellrum i Stockholm. Efter att ha lyckats stå emot dagisförkylningar på löpande band åkte jag till sist dit, natten till igår kände jag att nu blir några dagars helvila. Halsont, snorigt och tvärtjocka bihålor och jag gör helst så lite det bara är möjligt. Men det finns väl mindre lägliga tillfällen för en förkylning, såhär års spelar det ingen större roll om det blir några vilodagar. Nästan så det faktiskt är lite skönt att vila! 
 
Annars har jag gnetat på med löpningen under hösten, försöker och försöker pusha det lite framåt hela tiden men balansgången till att det blir någon skadekänning är satans smal. Jag tål verkligen inte löpning bra. Senaste veckorna har jag haft en oroväckande ökad känning i ena hälsenan, sådär så jag fått skärpa upp mina tåhävningar och ha löpvila 2-3 dagar mellan passen. Och det ställer till det lite för jag har ju inte mycket annat än löpning och styrketräning att tillgå här i Stockholm! Det finns ingen crosstrainer på gymmet jag har tillgång till och cykeln är så rostig så det är stört omöjligt att få till ett vettigt pass på den. Stakmaskin finns det, så jag får väl lära mig bli trött i den... 
 
Men tillbaka till löpningen. Kollade lite Stravastatistik bakåt i tiden och jag har verkligen inte gjort några drastiska ökningar i volym. Legat på mellan 2-4 mil/vecka väldigt länge nu. Lite mot nedre spannet i början av åren och oftare upp mot 35-40km nu under sensommar och höst. Varvat detta med annan träning, mest cykel såklart, så jag tycker det är konstigt att jag drar på mig skador! Innan den här fökylningen nu så hade jag en två veckor där jag fick dra ner på löpningen pga hälsenan, och med den blygsamma volymen från början blir det inte mycket kvar. Inser att det här är förklaringen till att jag tycker det gått så trögt med utvecklingen trots att jag haft bra kontinuitet. Jag springer helt enkelt för lite för att bli bättre än jag är nu. Och det verkar ju inte gå! Lätt frustrerad, men det är väl bra nu då att skidsäsongen snart dimper ner hos oss. Då borde jag kunna dra ner på löpningen och köra två pass i veckan, ett halvlångt distanspass och ett intervallpass, och sen mata på med så mycket skejt jag kan. Då borde förhoppningsvis kroppen få läka ihop ordentligt men ändå inte tappa (den uppenbart lilla) tåligheten för löpning jag byggt upp, och konditionen får sitt med skidorna. 
 
Helt kommer jag inte släppa cyklingen heller, tycker ändå om både vintercykling fina dagar samt att nu och då riva av ett hårdare pass på trainern. Dessutom har jag faktiskt satt ett roligt mål inför nästa år! Tillsammans med Juan, coachen jag skrevom i förra inlägget, har jag fortsatt att spåna målsättning och hur jag vill satsa. Känner ju att det är inom löpningen jag skulle vilja bli bättre och ha ett mål med men att skadebenägenheten grusar motivationen lite. Känner att jag behöver så lång tid att progressera volymen så det kändes orimligt att tro att jag skulle bli så mycket bättre till nästa år. Dessutom behöver jag cyklingen för att inte springa för mycket, så det fick faktiskt bli ett nytt cykelmål. Och istället tänker jag att löpningen får mer tid på sig, 2024 fyller jag 40 och då vill jag vara mitt bästa jag i att springa fort över berg och fjäll! Exakt vilket lopp jag vill ta sikte på vet jag inte än, men jag är väldigt sugen på Stranda Fjort trail Race eller kanske till och med något av skyracen i alptrakterna. Kanske om det går att kombinera med en familjesemester i Schweiz eller Österrrike? 
 
Nästa sommar har jag tagit sikte på ett tredagars etapplopp på MTB i Norge, vore underbart att få köra i lag med Tomas igen eller ett damlag med Eva om vi får till det med våra scheman vore himla skoj med. Vi får se! 
 
Mest ser jag nog ändå fram emot att skidsäsongen drar igång med barnens aktiviteter, jag hoppas dom blir lite taggade på ännu mer alpint i år nu när dom blir allt större och faktiskt skulle kunna gå ut till backen närmast oss själva efter skolan om de vill. Jag hoppas att David kommer tycka det är roligt också men tror jag passar mig från de stora förväntningarna där, han är en underbar men försiktig liten general den killen. Tror att det bästa vi kan göra för honom är att ta det väldigt lugnt och helt i hans takt med alla aktiviteter. Vi var i Vålådalen häromveckan och åkte längdskidor, och han var jättetaggad på att åka skidor! I år har han fått riktiga pjäxor också istället för kabelbindning, stort för en 2,5åring. Men så fort skidorna började glida blev det läskigt och han ville inte alls mer, så resten av tiden åt vi korv, drack varmchoklad och tittade på alla andra som åkte istället. Sötnosen, han har väl observerat färdigt lagom till aprilsolen tittar fram och då kommer han vilja åka igen =)