Satt igår kväll och läste gamla blogginlägg från tiden efter Fridas fötts, och satan vad jag var i bra form då. Låg och körde 10 x 500m i 3.35-tempo och snittade 3.45 på tusingar. Sprang sub 40 på en Snömilen 3 månader efter förlossningen. Alltså, jag vet inte om jag någonsin kommer att bli så bra igen? Jag vet inte om jag pallar med att göra jobbet för att nå målet. Jag vet inte ens om det är målet… jag är som tvådelad, en del av mig har börjat finna sig i att jag inte är sådär superdupergrym som jag nästan var för några år sedan och tänker att det räcker fint med att vara bara liiite bra ;-) Kunna damma av en mil på dryga 40, cykla runt i skogen och springa upp för något berg emellanåt. Och låta träningen ta en lagom stort fokus från allt annat – barn, plugg, jobb, och inte minst villalivet som vi har en massa roliga idéer inför. Dessutom ser jag ju på foton att jag var både tunnare och starkare då, och jag tror jag gör klokt i att inte försöka ta mig dit igen. För stor risk att väcka gamla monster till liv och att det går åt skogen totalt.
Från hösten 2013 - lite vassare form då, i dubbel bemärkelse
Så vad är problemet? Jo, problemet är den där andra delen av mig som njuter så förrädiskt mycket av att vara i riktigt bra form, och som dessutom älskar att tävla och prestera bra i de sammanhangen. Jag tänker på en väntande fjällmara och höstens Skyrace i Italien, och vill så hjärtans gärna vara med och tampas i toppen.
Många kloka röster säger att man blir inte lyckligare av att prestera bättre. Men jag kan inte hålla helt med. För det ÄR en jäkligt go känsla stå på startlinjen och vara sådär nervöst förväntansfull som man är när man vet att formen är god och nu är det bara jobbet som ska göras. När man en bit in i loppet känner att detta kommer gå vägen, för att inte tala om att korsa mållinjen kanske till och med först av alla. Och att prestera hyfsat bra öppnar faktiskt upp en del möjligheter till fler roliga saker, typ en plats i ett bra stafettlag, eller chansen att få starta i ett främre startled och slippa trängsel. Man får viss uppmärksamhet om man nu gillar det och faktum är att man till och med blir mer intressant i andras ögon och får chansen att träffa flera likasinnade och hänga med på roliga grejer. Hela den här idrottscirkusen är ju grymt kul, annars hade jag inte varit i den här världen. Men det kräver sina uppoffringar, såklart, och jag börjar inse att jag kanske inte är beredd att göra dem.
Men varför hamnar jag alltid i ett alltelleringet-tänk? Tappar så lätt helheten och fastnar på detaljerna. Varför inte vara nöjd med att vara ”bara” hyfsat bra och inte behöva göra alla uppoffringar, kunna snöa in på att bygga en grund till växthuset eller anlägga ett potatisland utan att få ångest över ett intervallpass som inte hanns med. Jag vet ju att det spelar ingen roll hur många gånger jag resonerar klokt om detta, så länge jag har längtan inom mig att bli sådär bra igen så kommer jag ändå inte omsätta mina kloka tankar i handling. Ska det gå så måste jag acceptera och förankra den bilden av mig själv inom mig. Först när jag ärligt VILL vara den personen jag framställer, och släpper drömmen om den snabba och starka lilla spättan som vinner loppen, kommer jag att få lugn och ro i skallen. Om jag inte gör det kan jag lika gärna göra alla uppoffringar som krävs och försöka komma tillbaka till toppformen.
Kanske inte så konstigt att dessa reflektioner dyker upp nu, det går väl inte sådär superduper med träningen. Fortfarande inte 100% i hälsenan så jag har bara alternativtränat i drygt en vecka. Dessutom anar jag en liten förkylning på lur, lite trist med tanke på att det vankas stafett till helgen. Bara en liten och mest för skoj, men ändå tråkigt att känna sig som en bromskloss i laget. Jag fortsätter att forma i tanken vem jag vill vara, det lär dyka upp mer på ämnet framöver...
0 kommentar(er)
