På lördagen var det alltså tävlingsdags igen, 21,1 km på en av de allra mest tekniska banor jag sprungit. Ca 350 höjdmeter på en halvmara låter kanske inte så blodigt, men det är alla klippor, stenar och småknixar upp och ner och hit och dit på nästintill obefintliga stigar som gör det tufft. Jag var nervös på riktigt innan, inte för hur jag skulle placera mig utan för hur ONT det skulle komma att göra! För även om jg haft en lång fin träningsperiod bakom mig med flera bar pass och inte många avbrott, så saknar jag den löpspecifik tåligheten. Har precis kommit upp mot 18-19km på långpassen och allt över 15km har liksom gjort lite ont i benen, och dessutom haft knas flera veckor med en sätesmuskel så var lite nojjig över det med. Planen var att gå ut lugnt och göra mitt eget lopp.
Om vi körde en all in familjekväll på Havstrailern dagen innan, med huvudfokus på kidsen, så gjorde vi tvärtom på lördagen och lämnade hela ligan hemma hos mormor och morfar (tack!!!). Tomas hade med cykeln och skulle cykla runt och heja längs banan och förhoppningsvis få en fin dag i sadeln. Vi parkerade vid starten i Norrviksand och jag gick för att inspektera banans första del medan Tomas drog iväg på cykeln. Starten gick nerför en sandstrand med havet, bort till strandens ena ände och tillbaka längs med vattnet innan vi vek av upp på klipporna och vidare in i skogen. Kan inte påstå att jag hurrade över att springa första 100 metrarna i djup sand, mest för att jag misstänke att sand i skorna inte skulle vara någon hit längs vägen...
Nåja inte mycket att göra åt saken, starten gick och jag tog det faktiskt lugnt precis som planerat. Väl uppe på klipporna sprang jag om några killar och då vi vek av upp i skogen var jag i sist i en grupp av 2 killar och två tjejer. Kände mig jättenöjd att ligga där, på de tekniska bitarna hade jag nog kunnat gå ifrån men eftersom jag var så rädd att jag typ inte skulle fixa distansen så passade jag istället på att vila lite där bakom klungan när det gick långsamt. Och så fort det blev något mer lättsprungen stig så fick jag ligga på rätt bra för att hänga med. Någonstans runt 6km drog ena killen på lite och en av tjejerna hängde med, och då hakade jag också på och plötsligt var vi 3 stycken i grupp. Nu höjdes tempot lite, men fortfarande med känslan av att jag fick hålla igen lite där det var stökigt. Däremot fick jag nu bita i ordentligt för att inte släppa när det blev ett parti grusväg och farten gick upp rejält. Vi 8km hade vi lämnat även den killen bakom oss och vi var nu två tjejer som sprang om plats 4 och 5. Tomas mötte upp på flera ställen och hejade och gav rapport att vi sakta men säkert tog in på 3an. Jag kände hela tiden att den andra tjejen var starkare än jag medan jag var med teknisk, och planen var väl att följa henne och få draghjälp så nära mål det bara gick. Jag var hela tiden inställt på att jag skulle få släppa någonstans.
Men så trillade hon jag gick om, hon var fort uppe igen och nu var det jag som hade henne i ryggen. Njöt lite av att få trumma på över stenarna och knixarna med sikten fri, och plötsligt hade jag fått en lucka som växte och växte. Nu var det väl 14-15 km in i loppet och jag började förstå att jag iallafall skulle ta mig i mål. Hade grymt flyt mellan ca km 15-17 och njöt av att springa och tävla, och fick rapporter från Tomas att det bara var 30 sek upp till 3an. Men sen kommer ett ca 2km långt parti på lättlöpt bred stig/skogsväg och där är jag rätt chanslös. Tappade en del igen mot de framför och de sista 2km genom skog och över klippor var mest en plåga. Hade satans ont under fötterna, precis som jag anat hade sand i ena skon ställt till det lite och det kändes som jag sprang med sandpapper i strumpan. Men så tillslut tog klipporna slut och vi var framme i Lörudden, fick runda hamnen och utan tillstymmelse till spurt passera den efterlängtade mållinjen! Som 4e dam med ca 1 minut upp till 3an, vilket var så himla mycket bättre än jag trott och ens vågat hoppas på innan. Och framförallt var jag glad att jag hade orkat springa på (nästan) hela vägen och till och med njutit av det. Hade egentligen ingen större svacka förutom de där allra sista kilometrarna, och nu är jag så himla pepp på kommande race. Ge mig några fler långpass och ett gäng höjdmetrar bara så ska jag väl klara av 27 kilometer i slutet av juli med =) I mål träffade jag på flera snabba Åretjejer som hade sprungit lopp på förmiddagen (man kunde välja start kl 10 eller 13), tror vi är ett starkt gäng som kan hjälpa varandra att nå nya nivåer i sommar!
Himla gott det var att få sätta sig i bilen, trött och nöjd, och rulla hem till familjen i full färd att tända grillen. Ta en dusch, en bärs och bara njuta! Jag tycker verkligen det är kul med tävling, själv eller att heja fram andra. Inte det viktigaste i livet, såklart, men så mycket roligare det bli =)
Fick avsluta sundsvallsvistelsen på bästa sätt i förmiddags, dagen efter loppet, med en lagom lugn cykeltur med min vapendragare Eva. På tal om att heja fram andra, ser oerhört mycket fram emot att följa hennes framfart på cykeln i sommar. Ser hur mina gamla QOM ryker nu ett efter ett där hemma i Sundsvallsskogarna, och jag tvivlar på att jag någonsin får tillbaka dem.
Ni ser ju skogen. Hur vackert??
Kämpa kämpa, inte släppa!
0 kommentar(er)
