Maria Karlberg - sundsvallscyklistena

Igår drog vi nytta av att ha flyttat närmare familjen, då vi fick chansen att lämna barnen hos mormor och kusinerna för att åka till Härnösand och DM i MTB som gick av stapeln på Vårdkasberget. Eller DM var det egentligen inte för oss då vi kör sportklasserna som inte har DM-status... Nåväl, ryktet gick att banan var riktigt krävande såväl fysiskt som tekniskt, så det var med viss farhåga jag cyklade iväg med Tomas på ett uppvärmningsvalen på den 6,5k långa banan. Och jävlar i min låda, farhågan var väl berättigad! Vad gäller det tekniska åtminstone, fysiken satt där den skulle efter all cykling senaste veckorna. Men var jag rädd innan blev det inte bättre av att provcykla banan, jag var nästan gråtfärdig och beredd att kasta in handduken efter 10 minuter. Och eftersom jag är som jag är tänkte jag dessutom att MTB minsann är ett jävulens påfund och att jag aldrig mer tänkte utsätta mig för något dylikt. Nä, löpning ska det vara, inga jävla cyklar och trängsel på apsvåra stigar.

Så när starten gick stod jag ödmjukt längst bak, vägrar ha hetsiga cyklister i röven när jag redan var på maxad stressnivå. Men alltså- det händer något konstigt i cykling när fokus ändras från att ta sig fram till att cykla fort. Tidigare oöverstigliga hinder blir knappt märkbara när man istället söker efter partier där det går att cykla om den framförvarande. Banan som tidigare kändes som ett skämt blir galet rolig och har ett flow jag aldrig upplevt tidigare. Utmanande, javisst, men inte omöjlig. Klarade mina två varv utan ett endaste nedsteg vilket i sig var en stor mental vinst. Dessutom var benen samarbetsvilliga och jag passerade ett tiotal cyklister innan de 13k var avverkade och jag kunde njuta av endorfinboosten medan jag väntade in Tomas som gjorde ett riktigt fint lopp och tog hem segern i herrsportklassen.

Om jag ska lägga ner cyklingen? Ehhhh, kanske inte ändå... Det är ju en himla fin sport det där 😉

Torrt, soligt och en på alla vis fantastisk kväll!

Hur gick det förresten på Ekebyloppet som jag sprang förra veckan? Placeringsmässigt gick det ypperligt, en första plats blev det, men alltså 5k på nästan 22 minuter ska man egentligen inte vinna på... Aja, det var ett supertrevligt lopp och vi hade en riktigt fin dag jag och Lisa!

Innan start, Lisas tredje lopp ever och en 12e plats!

Mer har hänt i veckan också, Frida gjorde löptävlingsdebut på Deltaterrängen, en slags terrängserie med tre deltävlingar på våren och fyra på hösten. Gratis start och det kryllar av folk, mest av den mindre sorten. Helt underbart. Mindre underbart att jag inte fick springa själv, men nu tänkte jag försöka få ordning på den här höften först.

Storebror in action

Sambo in action

Frida in action 💜