Maria Karlberg

Ragunda 100 Miles - racereport
16 mil på MTB är rätt långt. Man hinner känna rätt mycket under den turen. Man hinner känna glädje, uppgivenhet, eufori, hopp, misär, styrka, trötthet och ännu mer trötthet. 

Vi tar det från början. 

Jag och Tomas rullade från Sidsjöbodarna på fredag eftermiddag där vi lämnat av barnen hos mormor och morfar. Det var dags för ett dygn på tu man hand!

Ragunda 100 Miles hade hägrat som sommarens största utmaning ett bra tag nu, och plötsligt var det alltså dags. Vicheckade in på vandrarhemmet och åkte vidare till hotellet för middag och pre-race möte. Ute vräkte regnet ner, men SMHI lovade att vatten skulle bytas mot vind följande dag, upp mot 20 s/m i byarna påstods det. Efter mötet var det bara hem och packa i ordning det sista, med väckarklockorna ställda på 4.30 var det inte läge att nattsudda. 

Dagen efter vaknade vi till visserligen blåst men långt ifrån den storm som man lovat oss och det kändes hoppfullt när vi rullade iväg mot starten. Och tur var det kanske att vi inte visste vad som väntade. 6.00 drog fältet iväg, en rätt tuff inledning med både rejäla stigningar och ett lite klurigt singletrack längs en kraftledningsgata. Alltid lite knepigt sådär i starten när man ligger tät på rad och inte riktigt ser vägen framför sig. Men det gick fint och plötsligt var jag inne i tävlingen! Hade tur och fick häng på två trevliga grabbar efter ca 1 mil och vi följdes sen åt i ytterligare 3 mil, kände dock att det var lite för hårt tempo för mig om det skulle hålla in i mål. Därför blev jag förvånad när dom plötsligt försvann bakom mig efter andra vätskedepån och sen såg jag dom inte mer. Istället kom två andra killar ifatt, Jonas och Anders, ett duolag från Östersund som jag sen hade hjälp av från och till i ytterligare 2 mil (Anders fick jag sen veta hade en ögonskada som gjorde att han såg dåligt, galet imponerande att klara denna bana!). Efter 6 mil klättrade banan uppför en saftig backe och där lämnade jag även dessa killar bakom mig. Nu väntade mer eller mindre solokörning i 7 mil. Jag började bli trött, motvinden och kasten i vindbyarna tog på krafterna, och det var ett mentalt jobbigt parti där jag redan cyklat 3-4 timmar och hade ännu längre tid i sadeln framför mig. Att jag ledde damklassen var då sekundärt och en föga tröst för trötta ben, undrade bara hur fasen jag skulle orka hela vägen till mål. Men vid depån vid 10 mil fick jag lite varm mat och kaffe, och en kort pratstund med några medcyklister. En kille hade hängt uppe i täten men punkat och väntade nu istället in några kompisar att cykla resten av loppet med. Luskade ut av honom att det troligtvis var Tomas som ledde loppet då han fått punkteringen, vilket gav mig lite extra energi så det var med rätt gott mod jag lämnade depån och trampade vidare. 

Fortsatte soloköra i ytterligare 3 mil varav 2 i stark motvind på en totalt händelselös grusväg. Tack och lov visste jag att banan snart tvärvände och jag skulle få vinden i ryggen, och det var nog räddningen! Plötsligt var det "bara" tre mil kvar. Men nu blev det backigt igen, och benen var allt annat än pigga. Tre mil kändes plötsligt som övermäktigt långt. Då, som på beställning, kommer Jonas och Anders ifatt igen! Nu i sällskap med killen (Jens, också från Östersund) som punkterat och som jag gissar hjälp till med dragjobb i motvinden. Oj vilken skillnad! Dom hade humöret på topp vilket smittade av sig, både Jens och Jonas verkade hur pigga som helst och hade ingenting emot att jag hakade på deras gäng. Så följande 10km fortlöpte ganska smärtfritt, men sen blev det bli tungt igen. Banan hade nu ett parti längs Zorb-banor med massa korta branta backar och det var väl inte riktigt vad man var upplagd för. Anders tröttnade rejält och eftersom han och Jonas körde duo så drog jag och Jens iväg. Eller det vill säga, han drog iväg med mig som en urtvättad trasa i släptåg. Med 10 km kvar blev det äntligen utför och plötsligt kom en 5km-skylt upp. Nu spelade det ingen roll hur banan såg ut, jag skulle klara det! Tappade Jens över ett gräsparti så jag fick själv trampa uppför målbacken och in under målskynket som första dam efter 8 timmar och 20 minuters cykling. 

Med mål i sikte! 
Foto: Patrik Sjödin, Östersunds-Posten


Underbar känsla, men lite förvånad var jag att inte Tomas kom och tog emot mig! Så fick jag se speakern överräcka mikrofonen till honom, och då, 1 minut efter jag gått i mål, så friar min kära sambo!!!  Hur coolt är inte det :-) Givetvis svarade jag Ja på det, jordens lättaste fråga. Visade sig att också han vunnit herrklassen, så man kan väl säga att stämningen var rätt god i bilen på vägen hem. 

 Högsta vinsten efter målgång- ett frieri ❤️
Foto: Patrik Sjödin, Östersunds-Posten

Långt blev detta, och jag bara måste avsluta med ett tack till Flemming, hans fru och alla andra som varit med och arrangerat detta. Otroligt trevligt arrangemang och kul med fler MTB-lopp i Norrland. 

Nu väntar en vecka solo i Skellefteå med pluggstart!