Maria Karlberg

Allt står och faller med sömnen
Så har det hänt igen, jag har fallit som en fura i skogen. Från stark och pigg till en bruten hög på marken. Från att leverera både watt och timmar och sett fram emot nästa pass redan innan det nuvarande är över till att känns det som en omänsklig ansträngning att byta om till träningskläder.

Vad hände? Jag har sovit dåligt. Eller- David har sovit dåligt. Vaknat varannan timme och velat äta, få en napp eller bara sparka mig i magen en stund. Tre-fyra nätter har det varit såhär nu och det hjälper inte helt att jag går och lägger mig svintidigt, det är det ständiga uppvaknandet som tär nu. 

(null)
Klockan är runt 5 på morgonen. Om man bortser från tröttheten så är just de här tidiga morgnarna innan alla andra vaknar ändå mysiga. Han är nästan alltid väldigt go och nöjd på morgonen och jag får dricka kaffe och lyssna på radio i lite lugn och ro

Det drar ihop sig till flytt. Med stormsteg! Mindre än 2 veckor kvar nu och jag pendlar mellan förväntan, pirr i magen och panik över allt. Över flyttkaoset. Över packningen. Över hur det ska gå på nya skolan och förskolan. Över hur vi ska få plats med alla saker. Över att jag faktiskt inte har något jobb där. Över att det ska bli så mycket vardag att vi glömmer njuta av fjället och anledningen till att vi flyttar. Över hur katten ska trivas. Över hur det ska gå att skapa en ny tillvara med nya vänner och bekanta. Över att Sams dagis kommer ligga 15km bort. Över att vi flyttar från familjen och därmed också alla barnvakter. Ja jävlar vad mycket det finns att oroa sig över. 

Men ännu mer att se fram emot ☺️ bara jag får sova en natt eller hundra 😴