I söndags packade vi åter bilen full med barn och cyklar och rullade mot Skidstadion i Östersund för första upplagan av tävlingen med det fantastiska namnet - Cykla och ha skoj, vinn en hoj! Det som väntade var dryga 21 km stig utan större tekniska svårigheter,
men med några sugande backar som ändå krävde en skaplig dagsform. Men trots den inte alltför avancerade uppgiften att ta mig runt banan på bästa sätt så var jag nästan mer nervös en någonsin. Frida och Sam skulle nämligen cykla själva på den 11km
långa banan, och jag var så orolig att de skulle cykla bort sig och blir rädda därute i skogen. Banan var visserligen hyfsat väl uppmärkt med skyltar, men det satt inga extra snitslar eller så för att det var tävling utan det skulle till att läsa
ut cykelskyltarna från övriga markeringar för att veta att man var på rätt spår. Jag ville så hjärtans gärna att de skulle få en bra upplevelse med sig från sin första tävling på egen hand! Och bara distansen, ca 11km skulle bli utmanande i sig.
Vi cyklade en kort sväng så de fick se hur skyltarna såg ut som de skulle följa, och sen var det dags att ställa upp i startfållan. Det var nästan 200 startande och masstart så det var rätt trångt där bakom startlinjen, och när jag hjälpte Frida och Sam
på plats där i mitten av startgruppen innan jag själv gick längre fram där jag lagt ut min egen cykel kändes dom så små och sköra, mammahjärtat ifrågasatte alltihopa. Men Tomas skulle stå med David vid banan enda delning och visa dem rätt, och dom
hade telefoner med sig så skulle kunna nå varandra om det behövdes.
Så gick starten och jag tvingade mig att fokusera på mitt eget lopp, just där och då kunde jag ändå inte göra något. Såg inte så många andra tjejer där fram i fältet, det var bara skidkändisen Linn Swahn som jag hade intill mig. Det var ett gäng skidåkare
med, inte helt oväntat kanske för ett lopp i skidmetropolen Östersund men väldigt roligt. Sen tror jag inte dom gav järnet riktigt fullt ut, dom är nog väldigt noga att inte skada sig inför kommande säsong dom där proffsatleterna.
Men nog tusan har man respekt ändå för så meriterade idrottare och när Linn startade väldigt defensivt så vågade jag inte riktigt trycka på jag heller, och kom så lite bakom någon herre jag gärna legat framför. Men banan bjöd på ganska många ställen för
omkörning och snart hittade jag en position i loppet som kändes bra. Linn hakade inte på så jag låg som första tjej redan efter ca 1km.
Allt flöt på fint, hade faktiskt rätt bra ben för dagen och kunde ligga på skapligt i de långa sega uppförsbackarna och sen ändå tempoväxla bra när det väl flackade ut. Banan hade flera riktigt långa, snabba och flowiga stigpartier och det var kul att
cykla! Det enda som störde var att det startat ett gärn på elcyklar samtidigt som oss andra, och dom har ju en helt annan rytm. Uppför cyklar de förbi en för att sedan ligga framför som bromsklossar när det rullar på utför, rätt störigt. Men jag tror
de insåg detta själva efter en stund och höll sig undan när jag ville förbi så all heder åt dem, (trots att kör e-cykel..).
After bike-korven. Alltid på filt!
Frida kämpar i värmen
Sam
..och jag. Körde min fjäderlätta hardtail Rocky
Prispallen!
Un på varv två mötte man de som var på väg in för växling och jag såg då att jag hade en ganska betryggande ledning ner till Linn som låg tvåa så jag kunde köra på andra varvet i mitt eget tempo. Nu började jag varva ganska mång cyklister och såg mig
om efter Frida och Sam ifall de skulle ha tröttnat och jag skulle komma ifatt dem, men dom både cyklade rätt väg och höll undan för mamma hela varvet och när jag korsede mållinjen var de redan där, trötta och varma men väldigt stolta!
Att jag vann med nästan 6 minuter var väldigt sekundärt i det sammanhanget, så himla lättad och stolt att dom klarade det så bra helt på egen hand!
Det har gått några dagar sedan detta och nu är det bara 2 dagar kvar innan Åre Run n Bike går av stapeln. Det är ju helt klart ett av årets största mål för mig, med två raka segrar vill jag gärna försvara titeln även i år. Och extra kul för denna gång
har vi barnvakt, min mamma kommer hit så vi kan köra loppet både jag och Tomas. Hur kul är inte det? Mindre kul är att väderprognosen lovat skyfall hela dagen, och jag lär inte få passera toppen av Skutan med någon som helst sikt den här gången heller.
Vad som är ännu mindre kul är att mina katastrof-fötter är ännu sämre än vanligt, jag har haft stora problem med plantar fascit under vänster häl de senaste veckorna och då har jag gått och småhaltat så den där Haglunds hälen på höger sida har åter
blivit sämre också. Jag vet att loppet kommer att slakta fötterna, men jag tar det för jag vill så väldans gärna köra detta. Det får helt enkelt bli cykel resten av sommaren.
Det här fotstrulet har såklart påverkat löpformen också, har inte kunnat köra längre pass på länge nu och dom dryga 14 km till växlingen i Huså känns väldigt långa. Det blir som det blir, jag ska ge mitt bästa och lyckas jag med det kommer jag vara
nöjd oavsett hur det går!
0 kommentar(er)
