Maria Karlberg

Dags för lite Race Reports här, äntligen, efter helgens tvådagars löparäventyr i Sundsvall

 

Vi börjar på fredag, jag startade tidig eftermiddag från Trondheim där jag varit på kurs i Gränstullsamarbete - på Norgegränsen jobbar vi med både svenska och norska hatten beroende på åt vilket håll varorna ska. Därför hade jag varit där tre dagar för att gå lite djupare in i norska system och lagstiftning. Men nu skulle jag då bila från västkust till ostkust och kl 17 mellanlandade jag hemma i Duved innan vi fortsatte hem till Storebror i Sundsvall. Kärt återseende hos kusinerna, dom tycker så mycket om varandra och det är så fint att se varje gång. klockan var närmare 23 innan vi kom i säng ochredan 04.40 vaknade jag av det tisslades och tasslades inne i kusinrummet. Starten gick inte förren kl 13 så vi hade en lång lugn morgon. Halv 11 åkte vi och lämnade David hos mina föräldrar, han skulle få vara där istället för på tävlingen eftersom både jag och Tomas skulle springa och bror och svägerska skulle supporta alla 4 "storkusiner" som även de skulle springa den kortare banan. Och som han längtat efter mormor och morfar och deras hus, jag trodde nog han skulle bli lite ledsen när han blev lämnad men icke, det var fullt fokus på allt kul han hade sett fram emot att göra där.

 

Så fortsatte vi till Hemmanet nedanför Nolbybacken där starten skulle gå, långa banan på 1,8km släpptes med intervallstart om 15s och barnens kortare klass körde masstart, dom var bar 16 anmälda så det funkade bra. Jag var ju som bekant mycket tveksam över min form och försökte värma upp någorlunda ordentligt för att inte få total syrachock när starten gick. Första hälften av banan var den med flest höjdmeter så direkt från start brantade det på rejält. Totalt 210 höjdmeter över de 1,8km men då ska det läggas till att terrängen och underlaget är minst sagt tekniskt krävande. 

 

Så gick starten och jag kände ändå att det var en helt ok dag i benen. Jag var ganska snabbt förbi killen som startat 15s framför mig och några hundra meter senare blev jag omsprungen av killen som startat 15s bakom, vilket var helt förväntat. Gnetade på uppför backen, tyckte jag höll ihop det rätt bra i de brantare partierna och det var inte många steg jag behövde gå utan kunde småspringa i princip hela banan. Det är ju lite min "grej" i uppförslöp att jag inte gillar att gå, men i vissa delar finns det inget alternativ. Men skillnaden mot att vara i bättre form är snarare de lättare partierna, nu var jag tvungen att använda dem för att försöka få lite återhämtning medan när man är i bra slag så använder man dem till att trycka på lite extra och öka farten.

 

Banan går så man liksom rundar Nolbybacken runt baksidan, och det är ett brant tufft parti där min höjdrädsla slår ut ordentligt när jag kikar neråt höger. Så det var bara att låta bli att göra det och istället fokusera på vägen uppåt, men nog andades jag ut när jag fick lämna den värsta branten och vika ner mot den sista korta slingan på framsidan som kommer ut i pisten som man sedan följer upp genom målbågen. Här hade jag slutat försöka trycka på, jag var så galet trött och hade sedan länge blodsmak i munnen. Men jag sprang iallafall hela sista biten upp i slalombacken innan jag fick äntligen lägga mig i gräset på andra sidan målfållan. Hade ingen koll på vare sig tid eller placering, sprang helt utan klocka. Men förstod att jag inte var med och slogs om några framstående placeringar  i det minst sagt starka startfältet så det spelade mindre roll. Tomas som hade startat före mig och dessutom sprungit nästan 1,5 minuter snabbare var redan där, och så snart jag fått ordning på värsta flåset så tog vi oss en kort bit ner igen för att heja på barnen som startat strax efter oss. Dom har aldrig sprungit något liknande lopp med så mycket uppför på en kort bana och dom har inte heller sprungit så mycket hemma, men dom gjorde det kalasbra och Frida lyckades ta en tredjeplats av alla flickor och fick komma på pallen, något hon haft som stort mål och var såklart jätteglad!

 

Efter loppet åkte vi hem till mormor och morfar och firade både löparprestationer och David och kusin Ida som hunnit fylla år sedan sist vi sågs med grillning och tårta, och det var sådär himlans fint som det ofta blir när man är tillsammans med de man tycker om och efter en dag när man fått bli trött tillsammans!

Inget fel på utsikten om man vågat se sig om

Frida kämpar uppåt!

Frida fick kliva fram och ta emot tredjepriset! 

Foto: David Holmberg/Sundsvall Trail 

 

Just det, min tid över de 1,8km blev 16 min och 22 sek och det räckte till en 7e plats av 21 startande damer, 2 minuter och 17 sekunder efter segrande Louise Jernberg. Varken nöjd eller missnöjd med det.

 

Dagen efter var det dags igen, Sundsvall Trail 10,8km. Men det skriver jag om en annan gång, kanske i morgon.