Drog på mig cykelbrallorna, på med läkten, värmde upp 10 minuter och så drog jag igång första intervallen. Men det stämmer inte idag. Huvudet var inte med, det saknades motivation nog att övervinna den där första mjölksyran som brukar dyka upp när man höjer intensiteten, innan cirkulation, andning och muskelarbetet är riktigt synkat. Efter 1,5 minut klev jag av. Gjorde en kopp kaffe och funderade över läget. Kände att jag ville komma ut, och gott om tid hade jag innan jag skulle vara på jobbet. Så jag drog på mig mer kläder, tog fram lampan och cyklade ut i mörkret.
Jag fick 1h och 40 minuter cykling, jag fick mörker, soluppgång och dagsljus. Jag fick medvind och motvind. Kom fram 20 minuter innan jobbdagen startar så nu sitter jag och skriver detta och funderar över det där intervallpasset som uteblev. Om jag bara ska skita i det eller försöka få till det senare i veckan. Jag tycker ju inte om att hoppa över pass, så är det bara, men å andra sidan vet jag nog varför det blev som det blev och det kommer inte bli lättare kommande dagar. Samma sak hände för exakt en månad sedan, och en månad innan dess också... satans PMS som gör mig nedstämd och ynklig snarare än arg och irriterad. En obestämd ångest som smyger sig på och infiltrerar min dag som en mycket objuden gäst. Trots att jag börjar lära mig mönstret och tänker att jag är beredd så slås fötterna undan varje gång, det är liksom svårt att värja sig. Borde väl egentligen inte ens planera in tuffa pass just dessa dagar, men jag vill liksom tro att jag ändå ska kunna stå över några skithormoner, att jag minsann ska få bestämma själv över vad jag ska göra. Men kanske är det bara dumt att jobba mot, bättre försöka hitta sätt att jobba med. Jag njöt verkligen av att vara utomhus och få cykla mig lite trött av distansen nu på morgonen, kanske är det man ska satsa på...
Men nu är det dags att börja jobba
0 kommentar(er)
