Maria Karlberg - may 2018

Så hade det blivit dags för race igen, knappt hunnit packa upp väskan efter Billingen innan det var dags att packa igen. Men trots den knappa tiden mellan loppen tyckte jag att jag fått till en hyfsat bra träningsperiod. Taktiken var att köra på rätt hårt veckan efter loppet för att sen kunna tagga ner veckan innan nästa lopp.

Denna gång skulle jag åka själv med resten av teamet, utan familjen. Lite orolig hur jag skulle klara mig utan min materialare, coach och mentala tränare då Tomas var hemma med kidsen, men samtidigt skönt att bara behöva packa åt mig själv och inte behöva rådda och fixa för barnen på tävlingsplatsen. Hur härligt det än må vara att ha familjen med så är det ändå väldigt skönt att slippa ansvar och få lov att gå in i tävlingsbubblan som jag trivs så bra i! Och god hjälp med prylarna fick jag verkligen av alla i teamet, vilket var nödvändigt med hjulstrul precis innan avresan...

Vi bodde hela teamet hemma hos Viktors föräldrar, 4 km från Lugnet. Blev servade med mat och hade det allmännt bra. På lördag kväll cyklade vi första loopens sista ca 7 km innan vi hämtade ut nummerlappar. Cyklade tillbaka, åt en supergod middag och sov natt med nervösa drömmar. Vaknade 04.30 men det är ju inte speciellt ovanligt för mig så inget att oroa sig över. Var på Lugnet i god tid innan start, pratade med några medtävlare och gick och ställde mig i fållan.

Sen var det dags, maxdrag från start i vanlig ordning och kamp om positioner uppför den grymma mördarbacken. Från 0 till 100 och med den backen direkt efter starten, det är inte lätt för benen där. Och jag är lite för passiv trots att jag tänkt motsatsen, blir trängd i några kurvor och får backa bak i fältet. Kommer inte med i den första klungan över krönet men får gott sällskap av Hanna Näslund och Camilla Clarkson. Vi inleder direkt ett samarbete för att försöka komma ifatt, men jag är noga med att inte blåköra utan försöker hålla det snabbt men kontrollerat. Hanna är ruggigt stark på grusvägarna men jag tycker själv jag lyckas bra inne i skogen, där jag tidigare haft tendenser att tappa känner jag nu att jag plockar tid. Och såhär rullar det på, vi gör vårt jobb alla tre och efter den tuffa avslutningen på första loopen varvar vi oss ut på nästa, den som jag gruvat mig mest inför med alla stökiga stigar.

Uppför mördarbacken

Efter ungefär halva andra loopen kommer vi ifatt Louise Rundqvist, vi är 4 ett tag men efter en längre backe har Louise och Hanna släppt lucka och kvar är jag och Camilla. Vi fortsätte tugga på och hjälpas åt, jag börjar få svårt att hänga med teknsika Camilla på stök och bök-stigarna men tycker ändå jag håller ihop det någorlunda och kommer ifatt på det lättare partierna. Inför sista varvningen har vi känning på två damcyklister till, men trots att vi ser dem inte alltför långt framför oss tycks avståndet omöjlligt att krympa! Nu börjar dom där backarna som aldrig kommer att ta slut, men även om benen inte längre spritter av energi är dom inte helt väck ännu. Så det är bara att lugnt och metodiskt trampa på, försöka plocka meter för meter framåt utan att spränga sig. Nu börjar herreliten komma ifatt också, och tyvärr blir det ett ganska stort stress- och störningsmoment. Det är många smala stigpassager där det är svårt att passera och med mina egna konkurrenter i sikte har jag ingen större lust att kliva åt sidan, samtidigt som det känns jättedumt att vara ivägen för herrarna som gör upp om sina placeringar. Nä, bra att man försöker lösa damstarten, men varför inte släppa oss en timme innan istället för en halvtimme så hinner åtminstone dameliten i mål och det blir färre för herrarna att cykla förbi?

Race:iga baneor på Lugnet. Knakse skulle åka dit en helg och mata velodromkurvteknik???

Precis innan vi når toppen är vi ifatt dom två åkarna framför, Ingrid och en norsk tjej. Jag går om den norska bara för att strax efter klanta mig i en kurva och blir omåkt igen. Nu ligger jag sist i kvartetten nedför den byggda banan utför berget där det i princip är omöjligt att köra förbi. Jag blir lite stoppad av norskan och förstår att jag inte har någon chans att komma ifatt Ingrid och Camilla som körde bra utför. Ligger och lurpassar lite nedför velodromkurvorna och väl nedanför backen ger jag allt för att försöka komma med högre fart och ta mig förbi norskan. Hon svarar dock bra och vi ligger jämsides inne på Lugnet, jag tänker att det här håller inte men fortsätter ändå och plötsligt har jag en meter innan viadukten. Plockar ut det allra sista uppför den korta branta stigningen, tar de två sista kurvorna och kommer i mål med fyra sekunders marginal före. Jag vet inte om jag är mest nöjd över att jag vann spurtstriden eller att jag mentalt lyckades fortsätta långt över vad jag egentligen hade kvar i benen.

Jag visste inte vad jag hade för placering i mål, hoppades lite på en podieplats men trodde inte riktigt det. Visade sig att jag hade rätt, en 6e plats blev det idag men blott 30 sekunder upp till 4e. Jag är jättenöjd med loppet, mest att jag höll ihop det på dom stökiga stigarna. Borde ha varit starkare uppför både i starten och på slutet, men jag är inte riktigt där ännu. Det får nog lov att bli en del backträning nu de sista veckorna innan Transalp!

Kul vara att det gick väldigt bra för Henrik Enberg i teamet också, han knep en 14e plats i herrelit! Viktor körde också starkt men en punka ca 10km innan mål satte stopp för hans resa idag.