Maria Karlberg - Sundsvallscyklisterna

I går vid 9-tiden kom Helena från Härnösand och hämtade upp mig i Veda. Hejdå till barn och Tomas och alla brasor dom höll på att elda och så färd mot Högbo där jag skulle göra min debut i MTB-enduro.

Tänt var det här!

Härlig tävlingsform, man liksom cykler runt i skogen och snackar med andra, så kommer man till en tidtagningssträcka, startar sin sportidentpinne och kör järnet i 500-1500m. Och så fortsätter man på samma sätt, 13 gånger! Eller kör järnet förresten, där ljög jag. Man studsar runt som ett popcorn och svär över stenar i några minuter. För stenar finns det gott om i Högbo.

Ja ni ser, ingen fartvind direkt...

Det här är så jäkla bra träning för mig! Försöka köra fort i stök och bök, det är nig där jag störst utvecklingspotential för att uttrycka mig positivt 😏

En extra finess med Högbokåsan är att man får cykla hela härligheten, med stenar och allt, två gånger - först i dagsljus och så en runda till efter mörkrets inbrott. Fast allvarligt- jag var måttligt peppad att ge mig ut igen där andra gången, lagom trött och mosig och småkall efter första rundan var det rätt lockande med en bastu istället för att dra iväg ut i kylan ännu en gång. Tur man alltid har fel i de stunderna! Det var ju såklart superskoj att cykla runt i mörkret med pannlampssken och mjölksyreben.

Mörkerkörning!

Hur gick det då? Hyfsat. Jag körde inte jättebra, ibland faktiskt skitdåligt. Spänner mig, blir taffligt och stelt och snubbligt och inte vackert alls. Fast emellanåt hittade jag ändå något slags flyt, vissa sträckor passade mig lite bättre och det blev riktigt skoj. Så högt och lågt får bli sammanfattningen. Och vinst i damklassen om än med blott några sekunders marginal. Som firades med en påse godis på väg till Gävle där vi bokat rum för natten!