Maria Karlberg

Jag är ingen av dem som har med mig fjällen och friluftsliv i den formen från barnsben. Inga vandringar och tältnätter som jag minns... däremot har vi alltid varit ute mycket i skogen, plockat bär och så den ständiga orienteringen som jag inte alls var så förtjust i som barn. Jag ville ju bara vara i stallet!

 

Men någon gång under sena tonåren upptäckte jag vandringen och fjällvärlden. Jag och brorsan gjorde några turer och jag var såld. Sen blev den en period med mycket havskajak, jag och Carro fann varandra under en kurs i Idrottsmedicin och upptäckte snart att vårt friluftsbehov gick hand i hand. Vi har sedan dess tillbringat flertalet tältnätter och timmar i skärgården tillsammans och hon har blivit en av mina bästa vänner. 

 

Sen kom det man brukar kalla livet emellen- vi skaffade bägge två barn och i den vevan flyttade vi upp till Sundsvall medan hon bor med sin familj i Hässelby. Frilufsandet stod på paus några år - tills förra året då vi smög igång det igen med en tre dagars vandring på Upplandsleden. Vi klev på utanför Carros dörr och avslutade i Rosersbergs slottsträdgård innan vi tog pendeln tillbaka. Enkelt, tillgängligt och supervackert. Medan vi vandrade pratade vi såklart om vad vi skulle hitta på nästa gång, och det kändes självklart att ta fjällen igen, det är ändå nått magiskt med att vara där och vi längtade bägge tillbaka efter flera års frånvaro. Caroo hade precis på riktigt kommit igång med löpningen och hade tidigare samma sommar klarat målet att springa 15km i sträck. Nu väcktes tanken att vi skulle lämna 15-kilosryggsäckarna hemma, istället packa lätt och ta oss löpandes mellan fjällstugorna. Jag gjorde detta för nästan 10 år sedan och det är minnen jag ännu njuter av. 

 

Sagt och gjort, ett år senare var det dags! I fredags satte vi oss i bilen och körde till Vålådalen där turen startade. Vädret var på vår sida och i hög klar höstluft under en värmande sol började vi småjogga mot Vålåstugorna (trodde vi, vi snackade för mycket så vi märkte inte att vi började på fel led och fick vända om efter ca 1km. Så den tänkte 20km-sträckan blev snarare 22) 

 

Första delen från Vålådalen är relativt lättsprungen, men efter ca 1 mil bar det av upp mot kalfjället och jag påmindes om hur krävande terräng det är. Man kan inte riktigt räkna kilometertider i fjällen, och det är rätt skönt. Man liksom tuffar på, skuttar mellan stenarna och rätt vad det är har det gått ytterliggare en timme och det är dags för ännu ett chokladstopp. Vi bar ingen mat men hade rikligt med snacks i form av choklad och torkad frukt att stoppa i oss på vägen. Korta stopp på några minuter för att inte bli kalla i tunna löparkläder, men så viktiga för att hålla ångan uppe under de 3,5h det tog för oss att nå målet första dagen. 

 

Trots att klockan slagot lunchtid innan vi begav oss från Vålådalen så var vi ändå nästan först på plats i Vålåstugan, för aven om det tar nästan dubbelt så lång tid att springa i fjällen som hemma så går det ändå minst dubbelt så fort som att vandra. Vi kom i samspråk med några andra vandrare, ett otroligt inspirerande par i 60+ årsåldern som vi skulle komma ha sällskap med under hela helgen. Hon är kompositör, känd sådan om man är i de kretsarna, och han skriver skollitteratur i NO för låg- och mellanstadiebarn. Två personer som älskar sina yrken och har en massa livserfarenheter att bjuda på, det förgyllde verkligen turen att få lära känna dem!

 

Morgonen efter vaknar vi till ett stilla regn, men eftersom vi tar oss fram relativt fort och dagens ettapp var någon kortare så tog vi det lugnt och inväntade att regnet skulle dra förbi, vilket det hade gjort redan kl 10. Då tog vi våra ryggsäckar och begav oss mot Lunndörren, en ny bekantskap för mig. Hade en oroväckande känning i ena hälsenan men innan vi nådde stugan var den borta och kom sen inte tillbaka. Idag var det kallare, och även om jag inte hade som mål att springa fort så blev det några vändor fram och tillbaka längs leden för att hålla värmen uppe. Carro var stark och joggade hela vägen, men det märktes främst då underlaget bler väldigt krävande att jag hade nytta av mina gamla terränglöparår. Trots att vi var sist iväg av alla som skulle åt samma håll så var vi först framme vid stugan, och tur var det, för då hann vi i lugn och ro installera oss och äta lunch innan stugan överfylldes av vandrare, 65 besökare fördelat på 27 sängplatser, det ni! Vi fick dela säng men då sängarna är breda och vi rätt små så gjorde det ingenting. Bastu och iskallt dopp i sjön hann vi med också. 

 

Tredje och sista dagen körde vi på samma taktik, låg lugnt kvar i sängen och läste medan resten av besökarna trängdes bland grötkastrullerna. Sen åt vi vår frukost i lugn och ro innan vi begav oss tillbaka mot Vålådalen. Vi valde att springa en omväg genom Issjödalen, och det var verkligen värt de extra kilometrarna. Så himla vackert! 3,5h var vi ute idag med och väl framme i Vålådalen var det grymt skönt att sätta oss i solen med en glass.