Maria Karlberg

Tävlingen som dog efter 42 kilometer
Igår var det alltså dags för långloppsrace, vi lämnade barn med svärföräldrar och styrde mot Ludvika och Finnmarksturen. Vi är ju inte direkt bortskämda med MTB-tävlingar sedan vi flyttade till Sundsvall så man är lite extra laddad när chansen ges. Dessutom var det första större loppet sedan jag började min i någon mån mer "seriösa" cykelsatsning i början av sommaren, så nu var det både kul och nervöst att se hur långt det skulle räcka. 

Även denna gång fick vi tjejer starta 30 min innan grabbarna, ett nytt test för året och som jag varmt välkomnar. Dock kunde de 30 minutrarna försprång gärna få bli 45 eller tom 60 så skulle fler tjejer slippa bli omåkta och killarna skulle få betydligt färre att köra om. 

Starten gick, fick ingen superposition men det var rätt lång sträcka på breda asfaltsvägar innan det smalnade av så man han hitta rätt position i klungan ändå. Det bildades fort två klungor och till min både förvåning och glädje lyckades jag hänga med i andraklungan som bestod av, förutom mig, Nellie och Sandra. Jäklar vad starkt dom körde! Fick verkligen känna på klasskillnaden mellan elitåkarna och oss andra vanligt dödliga, försökte gå upp och hjälpa till att dra men det var inte mycket jag lyckades bidra med i det gänget. Lyckades i allafall hänga med dem och snart hade vår trio växt till fem då två av tjejerna från tätklungan släppt. Kvar i toppen var då två tjejer som låg två-tre minuter före vår klunga.

Efter 40k var vi 4 kvar, jag var trött men inte slut och jag började fantisera om en topp 6-placering totalt och med största sannolikhet en seger i sportklassen. I det läget vill man inte känna hur bakdäcket plötsligt börjar slira. En tiondels sekund av förnekelse innan man tvingas inse att jo, det är punka. Fan. Av med bakdäcket, ur ned slangen för att inse att pumpen hoppat ur fickan någonstans på vägen. Fan igen. Bara att traska tillbaka till den vätskekontroll som tack och lov inte var alltför långt bort, men likväl en promenad på ca 10 min. Innan jag fått fatt på en pump och lyckats få både slang och däck på plats har det gott och väl gått runt 15-20 minuter och killarna har börjat komma ifatt liksom flertalet tjejer som legat längre bak i fältet. Kom i allafall iväg igen och följande 26k gick utan fler missöden, om än med tappad gnista.

Slutade på 3h och 9 minuter, men både tid och placering kändes helt irrelevant nu. Men, jag är ändå sjukt nöjd med att lyckats hänga på superbrudarna fram till punkan och lite nöjd också att jag fick ordning på däckeländet tillslut och ändå kunde slutföra loppet. Ändå mer glad är jag över att Tomas gjorde ett skitbra lopp och fick kliva överst på prispallen i sportklassen med en tid som skulle räckt till bronspeng i H30! Vackert. 

Nästa år får vi nog se till att skaffa två tävlingslicenser till familjen. Frågan är bara vilken klass det blir, damelit eller damer 30?
 Tomas i topp

Foton: Jan Ruthström