Maria Karlberg - july 2015

Efter gårdagens korta fisjogg till affärn bestämde jag mig för att skippa morgonens triathlon. Den där vristen gnäller för mycket, för en gångs skull ska jag prova lyssna. Backa några steg, löpvila tills den känns bra, sen försiktigt tassa framåt igen. Så aningens survresig och uppgiven klev jag ur sängen i morse och sa till Tomas att det inte blir någon utflykt till Ljustorp i morgon. Som vanligt tyckte jag heeeemskt synd om mig själv och var väl inte alltför charmig under morgonfikat. Sen under frukosten satt min käre sambo och bläddrade i tidningen och slängde ur sig att jag kunde ju köra ett cykellopp, Sundsvall Classics, som skulle gå av stapeln även det i morgon och dessutom med start och målområde bara någon km hemifrån.

"Mutter mutter inget jävla landsvägslopp mutter suck och stön", ungefär så lät det från mig. Men ni vet hur det är. Tanken mognar någon minut. Man googlar runt lite, kollar banan, starttider, läser lite om loppet... Kanske man skulle ändå.. Ett par snabbare däck till cykeln behöver jag ju ändå skaffa inför kommande jobbpendlingen.. "Ehh.. Undrar vilken distans man skulle välja.. Och tror du vi skulle kunna ta oss till en cykelaffär idag?" Jaha, det tog ca 5 minuter att släppa martyrrollen och byta förbittring mot förväntan. Och erkänna att jag har en himla bra sambo som känner mig väl!

Så nu bär det av till Birsta för lite shopping och i morgon blir det debut för mitt livs första och troligtvis enda landsvägslopp, nice! 101 fina km ska jag trampa är det tänkt.