Så därför väntade jag i det längsta med att anmäla mig till årets favorit i löparskor, Fågelberget Night Trail. Ett tekniskt terränglopp som bjuder på både svårt underlag, många höjdmeter och i år även stigar form av rinnande bäckar efter senaste dygnets
konstanta regnande. Lägg på det till att starten går kl 18.30 i totalt mörker och banan är uppmarkerada med hjälp av reflexbitar på träden.
Jag var som sagt ytterst tveksam till om jag skulle ställa mig på startlinjen i år, men då Tomas några dagar innan började prata om att han var sugen att springa och det fanns en barnvaktslösning i form av storebror, då kunde jag ändå inte låta bli.
I soffan hos brorsan en timme innan start. Kanske jag skiter i det ändå... eller ska jag köra??
Men väl ombytt och klar och på plats vid starten dras man ju ändå med av stämningen och en viss förväntan infinner sig. Även om förväntan för mig då mest bestod av känslan av att komma i mål och få ta på mig torra varma kläder igen.
Jag och Tomas innan start, jag ser ju glad ut i allafall!
Så går starten och ett hav av lampor lyser upp stigen framför. Banan börjar med ca 3km ganska lättlöpt stig uppför, sen följer ca 2km svår teknisk stig ännu mer uppför innan det börjar gå utför ner mot mål. Totalt 10km. Jag har knappt värmt upp
någonting och får svårt att hänga med i starten, liksom på Härnö Trail får jag finna mig i att bli passerad av löpare efter löpare utan att kunna svara och hänga på. Det är som att jag inte får ner luften i lungorna, benen känns ok men det
är nått med andningen som begränsar. Har upplevt samma sak på cykeltävlingar och tror det hänger ihop med dålig uppvärmning och intensiva starter. Får skärpa mig där helt enkelt.
När vi viker in på den första tekniska stigen börjar det ändå kännas lite bättre, antagligen för att tempot går ner betydligt. Nu börjar jag kunna springa om lite löpare, jag trivs i det tekniska. Efter stämpling vid Fågelbergsstugan blir banan
mer varierad, mycket utför och en del spänger. Det är extremt blött och på sina ställen springer vi genom pölar som når mig nästan upp till knäna. Jag har efter den svaga starten ingen riktig tävlingskänsla och jag märker att jag har svårt
att pressa mig till max, utan rullar på i ett tempo som är jobbigt men hanterbart. Den här biten har jag riktigt skoj och njuter av skogen, fortsätter plocka en del löpare tills vi kommer ner på elljusspåret och det är bara
ca 1km kvar till mål, då drar jag en riktig kullerbytta i en utförsbacke och känner när jag fortsätter springa att jag stukat foten hyfsat rejält. Överväger en stund att ta närmaste vägen till mål, men det skulle bara innebära några hundra
meter kortare än om jag följde banan hela vägen. Blir omsprungen av några killar men koncentrerar mig bara på att ignorera smärtan från foten, och tillslut är det bara den sista korta backen kvar mot målfållan som är kantad med marschaller.
I mål fanns en nöjd Tomas som sprungit in på en hedrande 8e plats och en imponerande tid, inte illa för en cyklist! Själv tog jag en 4e plats av damerna och kunde konstatera att jag var hela 4.5 min långsammare än i fjol, men hade inte
förväntat mig något annat heller.
Mot mål i pannlampans sken
De eminenta arrangörerna bjuder alltid på gott fika i klubbstugan efteråt, då får man också tillfälle att snacka lite skit och jämföra upplevelserna med andra löpare. Tänk att man aldrig ledsnar på att snacka om loppen man gjort efter att
man gjort dem! Det är det som är så fint med tävlingar, där och då är alla i samma lilla bubbla och det är fint att dela den med varandra.
Efter några mackor och kakor kom vi på att vi hade barn som skulle hämtas och klockan var sen, så vi tog våra dyngsura skor och tackade för oss. I skrivandets stund sitter jag på ett tåg till Västerås för en helg med fina vännerna från universitetstiden,
så nu blir det några dagar med lite annat än träning!
0 kommentar(er)
