Som vanligt började jag skriva ett inlägg, blev avbruten och när jag ska fortsätta så är jag utloggad och inlägget är puts väck. Som vanligt tänker jag att jg skiter i det, pallar inte skriva om. Sen ändrar jag mig och gör det ändå, i en något förkortad version. Så istället för att börja med en massa text om förberedelser och tankarna innan så hoppar jag direkt in i startfållan och kör en lopprapport därifrån!
Tog förresten en stund innan jag kände för att skriva om och på så vis återuppleva loppet, varit väldigt trött och nästan lite låg efter målgång. Det tog nog lite hårdare än jag trodde, är ju inte alls van att hålla igång och pressa hårt i över fyra timmar.
Vi var väl runt 30-40 personer med självbevarelsedrift nog att skippa paddling genom forsar och nu stod redo att ge oss i kast med bestigningen upp mot toppen på Skutan. Vädret var ännu bra, runt 20 grader och uppehåll. Lite kvavt var det allt med föraning om vad som komma skulle. Startsignalen ljöd och fältet drog iväg ganska försiktigt, väldigt långt ifrån den galna starthetsen som råder på MTB-loppen. Mycket mer passande för min dieselmotor! När vi vek av från Trollstigen ut i slalombacken låg jag som första dam och 7e person totalt tror jag, men sen när den riktiga stigningen började kunde jag ganska lätt trippa förbi alla utom en. Även om jag bara kört just vertikalen en gång tidigare i år så har jag ju fördelen att bo här och ha tillgång till rejäla backar utanför dörren. Innan repen gick jag även förbi den första killen och var förste person uppför trapporna efter Mörvikshummeln, men jag kände att jag nog hade gått lite väl hårt och hade väldigt svårt att återhämta mig är det väl flackade ut lite, och blev snart omsprungen av 3-4 av killarna igen.
Nu började dimman dra in ordentligt och det blev allt svårare att se markeringarna, jag var ordentligt trött och började tänka många negativa tankar. Kom så på att jag glömt ta energi, tryckte i mig en gel och på bara någon minut försvann de svarta tankarna. Inser mer och mer hur viktigt det är med energi under lopp! Mötte på Natalie och Rasmus som var ute på långpass och fick lite välbehövligt pepp sista biten innan toppen också. Efter en himla massa klättrande så dök tillslut toppstugan upp där ur dimman och jag kunde börja ta mig ner på andra sidan. Fick upp ett jäkla bra flow och skuttade på för glatta livet ner mot Huså, trodde jag... det var bara det att jag missade en skarp högersväng och plötsligt började jag möta en massa löpare med nummerlapp på väg UPPÅT! "Varför springer ni upp igen" frågade jag helt förvirrad, då Anette som senare kom trea ropade åt mig att det nog var jag som var på väg åt fel håll... FAN, jag hade ingen aning då var det blivit fel, tyckte ju att jag följt markeringarna. Började ta mig tillbaka samma väg som jag kommit och tänkte att om jag måste ta mig hela vägen tillbaka till toppen igen för att hitta rätt, då fan skiter jag i det här. Men efter runt 2-300 meter såg jag kurvan jag missat och kunde fortsätta på rätt led. Nu var det dock riktigt tjock dimma och man såg inte till nästa markering utan var tvungen att springa några steg framåt i vad man hoppades var rätt riktning innan man kunde ana en ledmarkering eller i bästa fall en av de rosa flaggorna. Sprang fel en gång till men den gången tappade jag nog bara 2-3 minuter. Tycker nog man hade kunnat kosta på sig att sätta flaggorna med lite kortare mellanrum, det är jobbigt att hela tiden springa och vara osäker om man är på rätt väg eller inte. Men tillslut lättade dimman och man kunde släppa på steget genom myrar och bäckar. Rullade på skapligt sista biten mot Huså, var lite oroväckande sliten i benen och funderade hur det skulle bli att snart hoppa upp på cykeln.
In i växlingen, stressade inte direkt men det flöt på rätt bra med skobyte och så. Klämde i mig en hel snickers och passade på att dricka en massa, visste att den flaska jag sen hade på cykeln knappt skulle räcka till målet. Har alltid druckit MYCKET både när jag tränar och tävlar och avskyr verkligen att gå torr.
Upp på cykeln och iväg, hade inte medvinden från förra årets lopp utan snarare lätt motvind, men det var ändå skönt att få trampa loss på grusvägarna. Cyklade om några tävlande i andra klasser innan myrarna och en till innan jag var uppe på fast mark igen. Myrarna förresten, orkar knappt skriva om dem. Vill minnas från förra året att jag ändå kunde cykla över större delen av dem, men då gick loppet i augusti och inte i början av juli som i år, nu blev det väldigt mycket springa/gå/klafsa och försöka hitta något sånär bärigt underlag och bara hålla tummarna att skorna skulle sitta kvar på fötterna varje gång de drogs upp ut leran. Till slut gick det i allafall att cykla igen och klättringen uppåt började. Tog mig förbi en handfull cyklister till (de flesta som kört paddling innan var före oss fegisar på banan) och segade på i uppförsbackarna. Jag var trött och törstig, stannade och drack och fyllde flaskan i en bäck och oroade mig för fortsättningen. Började på riktigt längta efter målet nu. Sen började utförskörningen och nu blev det färgfilm igen, för att använda min fars uttryck. Det är ju KUL att cykla! In på banorna i Björnen som jag kan så väl, det här hade jag sett fram emot. Oavsett hur trött du är, det är alltid kul att rulla nerför Granitens flowiga parti! Mindre kul var det att sen klättra upp igen mot Björnen för att så småningom ta dig bort mot den nya delan av banan, uppför mot Sadelexpressens Bergstation. Men även om jag var skittrött och det var jobbigt så visste jag att detta är en av mina styrkor, och cyklisterna runt mig var ännu tröttare. Gnetade på uppför, fick kliva av cykeln två gånger men lyckades cykla uppför större delen av backen. Väl på toppen kändes nästan som man var i mål - nu var det bara utför kvar! Även om första delen var lite VÄL mycket utför, var bra nära att stå på huvudet i en bäck efter att ha tagit en kurva i väl optimistisk fart. Men jag höll mig på hjul och snart var jag ute på asfalten och den allra sista biten in mot Holiday. Vid det här laget hade himlen öppnat sig och regnet vräkte ner. Gasade på längs strandpromenaden och passerade mållinjen som första dam och trea tror jag totalt. Ingrid, min vän och "konkurrent" från cykeltiden knep andraplatsen i år igen efter en stark cykelsträcka och Anette som annars satsar på långlopp i skidor tog bronset. Lite trist med skyfallet, blev liksom inte så mycket målfållehäng utan det handlade mer om att komma in och få på sig torra kläder. Men några av mina gamla kollegor från Skidcenter hade tagit sig till mål för att heja, blev himla glad att se dem! Fick en kopp kaffe och gratulationer, tack för det =) Annars kände jag mig rätt tom. Hade faktiskt svårt att känna mig sådär jätteglad där och då, vet inte varför? Var nog mest bara lättad att vara i mål just då. Lite senare kom Tomas och barnen och mötte upp, dom hade vart så duktiga och cyklat in till Åre och stått och hejat i regnet så dom fick varsin välförtjänt supporterglass. Och jag fick ligga i en fåtölj på Holiday och gosa med David medan Tomas gick och hämtade bilen, bästa priset ändå.
Nu såhär två dagar efteråt har den där lilla förkylningskänningen blommat ut och jag försöker ta det så lugnt som det nu är möjligt med tre sommarlovsspralliga barn. På fredag tar vi tåget till Sundsvall och på lördag ska jag springa ett terränglopp på 12 kilometer om jag hinner bli frisk!
(Tyvärr har jag inga bilder från loppet, verkar som man skulle hört till eliten i River Class för att fastna på foto i år)
Tack till arrangörerna bakom Åre Extreme för i år, det gör vi om nästa år!
0 kommentar(er)
