Så många gånger jag tänkt att jag ska sluta skriva här, nu när jag inte längre elitsatsar. Antagligen kommer jag att göra det också, motivationen att skriva blir försvinnande låg när vardagsbestyren kräver sitt och den tid som blir över lägger jag hellre på att träna än att skriva om det. Men såhär en liten bit på 2022 och med en lång tågresa till förfogande fick jag ändå för mig att ksriva någon slags sammanfattning om året som gått. Året då vi sålde den stora villan utanför Sundsvall och flyttade in i det inte lika stora radhuset i Duved. Beslutet att flytta och flytten i sig har jag aldrig ångrat, det känns helt rätt och jag känner att vi kommer att bo här länge. Kanske inte just i radhuset, men i jämtlandsfjällen. Det har varit oväntat enkelt att hitta ett sammanhang att trivas i. På en ort som präglas av inflytt, där de flesta dessutom delar ungefär samma intressen, är det ganska lätt att knyta nya relationer. Jag har haft turen att träffa flera föräldralediga mammor och det känns som historien från min förra föräldraledighet i Järvastaden har upprepat sig. Många träningspass med barnvagn har det blivit, vi är ett helt gäng som kört regelbundet och så ofta vi haft möjlighet har vi följts åt hem till någon av oss efter passet för gemensam lunch. Jag älskar det, det absolut bästa sättet att fördriva sin föräldraledighet. Jag har också, såklart, varit mer på fjället än någonsin tidigare i mitt liv. Jag minns 2-3 skateturer på skaren i våras när jag tänkte att om detta blir den enda turen jag gör på fjället under hela livet så kommer jag vara nöjd. Det stämmer givetvis inte, såklart jag vill ha mer, men just där och då kändes det faktiskt så. Ni vet när man inte önskar sig något annat än att befinna sig exakt där man är. Det är magiskt. Två fina flerdagarslöpning har jag fått också, särskilt den med Eva i Vålådalsfjällen var fantastisk. Jag vill ha mer sånt. Mer av allt. Så känner jag ofta och blir frustrerad över att tiden inte alltid räcker till. Då är det fint att kunan påminna sig om att jag ska bo här länge. Jag har tid.
Det blev ju faktiskt några lopp också även 2021, de roligaste var nog Åre 900 Hillclimb från torget till toppen på cykel, samt Åre Run n Bike som följer samma sträckning som ÅEC minus paddlingen. De loppen vill jag gärna göra om, fast på Hillclimb lär jag skicka Tomas upp till toppen istället till sommaren om vi inte får barnvakt. Själv tänkte jag nog springa mer. Jag är långt ifrån lika bra löpare som cyklist, men känner mer och mer att det spelar mindre roll. Så länge jag får ta ut mig totalt, vare sig det rör sig om någon träningsäventyr eller lopp, så är jag nöjd. Kanske också en anledning att sluta skriva?
Men flyttåret har inte bara varit en dans på rosor, själva flytten vill jag helst inte tänka på. Det var verkligen långt värre än jag föreställt mig att flytta med småbarn. Jag var rätt slutkörd av småbarnsnätter och en kämpig tid med rastlöst barn som knappt fick gå på förskolan redan innan flyttlasset gick, och att komma in i en vardag med kartonger på hög och många nya intryck var riktigt jäkla jobbigt emellanåt. Förskoleplats på andra sidan Åre och även i denna kommun begränsad tid till 15h/v gjorde det inte bättre. Dessutom har en oro över jobbsituationen följt mig ändå sedan vi bestämde oss att flytta, eftersom det innebar att jag var tvungen att säga upp mig. Jag hoppades att det skulle lösa sig under föräkdraledigheten, men det visade sig vara svårare än jag trodde. Jag hade ändå tur som fick ett kortare vikariat på kommunen som fysio under några månader i höst, och nu säsongsanställning som längdskidinstruktör, men för en trygghetsnarkoman tar det på att inte ha något långsiktigt klart. Det kanske löser sig, har några bollar i luften, men har lärt mig under året att inte ropa hej innan jag fångat åtminstone en av dem.
Så det är ett 2021 med höga toppar och djupa dalar jag stänger bakom mig, men jag går in i 2022 med känslan att vara på rätt plats i livet och det är fasen ingen dålig känsla!
0 kommentar(er)
