Maria Karlberg

Precis när jag började känna mig småtrött och lite allmänt låg såhär en bit in i hösten, med ganska mycket tjafs med barnen och dagar som mer handlar om att ta sig igenom än att leva igenom, kom det avbrott som jag behövde. Hummel-Hummeln, ett löpevent arrangerat av en fantastisk och totalt ideell kraft i form av Hector Haines här i Åre. Det hela gick ut på att samla ett gäng glada löpare som skulle ta sig så fort som möjligt från Åre Torg till Mörvikshummeln, vidare till Totthummelns topp och tillbaka till torget. Inget lopp men ändå med lite småångest och ett visst mått prestige i luften. 

 

Vägvalet var fritt - det var alltså ingen uppmärkt bana. Och den detaljen hade kunnat ställa till det ordentligt för mig eftersom jag hittar som en guldfisk på skutan. Hade väl kikat på någon karta innan men det hjälper föga när man ska orientera sig mellan pister och liftgator och downhilleder. Jag förlitade mig fullt ut på att jag skulle kunna ta rygg på andra. Och, till min räddning, hade det dygnet innan fallit ett litet snötäcke som praktiskt avslöjade alla vägval hos dem som sprang framför mig. 

 

Jag hade inför detta gjort en tankevurpa - eftersom det inte var något riktigt race hade jag liksom tänkt att det här blir bara en trevlig liten tur på fjället. Men, det är klart att när "starten" går så ger man det man har. Och att ta sig nästan 1000 höjdmeter och lika mycket utför fördelat på 7km så fort man kan är ingen promenad i parken, tävling eller ej. Fältet bestående av 6 damer och 10 herrar spreds ganska fort ut och vägvalen varierade lite grann på vägen upp till Mörvikshummeln. Jag tog rygg på tvillingarna Elkott och även om dessa ryggar sakta drog ifrån allt mer så lyckades jag följa tillräckligt länge för att jag skulle hitta sista biten till stugan själv, då vi kom in på Vertikal K-leden. Slås som alltid av fjällets storslagenhet! Man är ALDRIG stor där uppe. Snötäcket blev lite djupare ju högre upp vi kom, men aldrig så det var något större problem att springa genom det. Jag var i lag med en kille när vi nuddade stugan och vände nedåt mot Fjällgården, och vi kom snart ifatt en annan kille som antagligen tagit ett annat vägval första biten från stugan. Han var galen nog att ta den kortaste vägen ner- rakt nerför backen. Och eftersom jag inte hittade själv kände mig mer eller mindre tvungen att följa efter. Det var sjukt brant! Jag tog QOM:et på en backe utför med snittlutning 39,4 grader, det ni. (antagligen genom att jag åkte på röven halva vägen) Men undan gick det och faktum var att jag nästan var ikapp tvillingarna vid Fjällgården innan det bar av uppför igen, där var jag chanslös även om jag med min förhållandevis blygsamma löpträning tycker att jag är rätt stark uppför. Här var det dags för dagens andra tankevurpa: i min hjärnbild var det Mörvikshummeln som var det stora utmaningen för dagen medan Totthummeln bara var en lite fjösig kulle i jämförelse. Jag hade fel. Det är ont om fjösiga kullar i Åre. Efter en bra stunds gnetande uppför slalombacken, genom skogen och vidare över trädgränsen närmade jag mig i allafall toppen. Det blåste på lite mer kändes det som om med lätt snöfall på det var det inte jättemysigt sista biten. Men om det kändes gnetigt och lång väg upp gick det desto snabbare ner. Det var ändå mer löpbart här än det varit ner från Mörvikshummeln och jag kunde stå på rätt bra utför slalombackarna. Tog åter in lite lite på tvillingarna men så fort det planade ut drog dom ifrån som en gasell springer från en ardenner och jag hade inte förväntat mig annat heller. Men nu var det nära till torget och jag pressade mig kanske inte maximalt sista biten ner. Kändes som mina stackars tånaglar skulle bli tillräckligt blåa ändå. 

 

Väl i mål belönades med en bärs för min tredje plats! (vem hade förväntat sig pris??? inte jag, men en bärs var väl ungefär precis vad jag önskade då =) Sen blev det After Run med lunch på Ölkaféet, och jag unnande mig att hänga kvar och njuta av en delad upplevelse och endrofinrush på det sätt som bara är möjligt efter ett genomfört race. 

 

Tänk att det enda som behövs för att lyfta en grånande vardag är en löprunda uppför två fjälltoppar! Fantastiskt.