Drygt två veckors vila blev det, fortfarande lite småhostig på kvällarna men känner att det är över, det är bara små efterdyningar. Och det slår mig, än en gång, vad viktigt det är att få komma ut och träna. Om det är skogen, träningen i sig eller bara
tiden för mig själv vet jag inte. Antagligen alltihop, men så himla mycket sämre jag mår när jag inte får det där! Såklart dagarna har sina glimtar ändå, men ofta kommer jag på mig med att önska att dagen bara ska gå så jag kommer närmare mitt "vanliga
liv".
Förgyller dagarna så gott det går
Igår tog mig i allafall ut på en tur, ca 50 lugna min och några fina skogsstigar och plötsligt kändes allt kul igen.
Finfina stigar
Och det var ju ändå lagom att friskna till såhär lagom till början av november, typ alla svenska cyklisters startskott för vinterträningen. Så även för mig. Kommande vecka får bli en kommaigång-vecka, ser till så att förkylningen är helt väck innan jag
drar på för fullt. Sen kör jag igång med blockträning, kommer till stor del träna lika som förra året, men har såklart ändrat lite grann för det är ju så himla kul att klura på upplägg ☺️. Egentligen är det en förenkling jag gjort, kommer inte att
vara inne på detaljer lika mycket som förra året. Min erfarenhet är att med småbarn och jobb och vab och egna förkylningar så kan en alltför detaljerad träningsplan snarare stjälpa än hjälpa. Nu försöker jag ha huvuddragen klara men fokus ligger på
kontinuitet över tid för de olika kvalitéerna snarare än exakt vilka pass jag ska göra när. Det blir nog bra, känner mig peppad iallafall. Sen tänkte jag också att detta blir min friskaste vinter någonsin!
0 kommentar(er)
