Inför söndagens SM i Långlopp hade jag laddat upp genom att ta en lite extra lugn vecka. Cyklade några rullpass, lade in 2 hela vilodagar, joggade en dag och körde två lite hårdare pass. Ett av dem var ett tröskelpass på ca 1h och ett var ett kortare pass med inslag av 6 stycken 30-sekundersspurter. Jag ville se om det gav en boost för dagsformen, då jag tycker att den gått åt fel håll sedan säsongen startade i maj. Första racen där i början av sommaren var hyfsade och kändes stabila, och känslan var att jag skulle växa in i säsongen och tävlandet. Men det har snarare blivit tvärtom, jag har fått slita mer och mer och särskilt nu senaste tiden så har det saknas en sista växel att trycka in i fartökningar eller uppförsbackar. Istället har jag fått backa och sänka farten för att återhämta mig och komma igen.
Men nu hade jag alltså en ny chans att testa benen, på den 81 km långa banan i Ludvika. Temperaturen visade 30+, startfältet var det största och bästa hittills på ett svenskt långlopp med 27 startande i damelit och totalt ca 80 damer bakom startsnöret. Jag och Tomas rullade från Mora på morgonen och känslan var ändå ganska god, trots den ständigt närvarande tävlingsångesten...
Ser väldigt fokuserad ut där i startfållan - den största hittills med damstart
Uppvärmningen blev kort i hettan, dessutom är det ganska lång masterstart genom Ludvika så man skulle få chansen att väcka benen innan fältet släpptes fritt uppför första backen. Det kändes rätt bra i starten, gick lätt med i första klungan som bildades av ca 15 damer även om jag var en av de sista där. Det gick undan på grusvägarna men behövde inte gå på rött för att hålla min plats. In på första stigen blev det lite inbromsning och nästan kö, men inget som direkt splittrade klungan. Sen kom det som jag visste att jag skulle få det tufft med, elljuspåret med sina korta branta backar och ryckig körning. Och mycket riktigt, på väg ut från stadion sladdae jag och Sue från She Rides lite efter det övriga gänget, man då hade jag redan slitit en hel del för att gå med klungan och en del av mig tyckte det var ganska skönt att "tvingas" släppa dem och få hitta eget tempo i sällskap av Sue.
På rulle bakom Sue - en välbekant känsla från Lidingö MTB tidigare på året
Den här delen av loppet kändes riktigt bra, mellan ca15 - 35km. Vi kör väldigt lika jag och Sue, ligger på rätt hårt i tekniska utförskörningar så även om man ligger hennes hjul kan jag liksom lita på att det är fritt fram att gasa över rötter och sten. Sen är hon något starkare än mig på lättkörda partier, medan jag kanske var lite starkare uppför (i början av loppet, det skulle ändra sig vartefter kilometrarna passerades...) Efter en stund kom vi ifatt Nathalie Eklund, detta landsvägesse som fick slita lite mer när det kom till tekniska partier. Med henne i gruppen gick det undan på cykelvägarna och snart var vi även ifatt Ingrid Kjällström. Kändes lovande att vi nu var 4 starka tjejer som kunde hjälpas åt att jaga, men bara en kort stund senaremer precist i backen upp mot bergspriset, kände jag att jag började få slita ordentligt för att gå med de tre andra. Bet mig fast en bit till men efter andra vätskekontrollen gav jag upp och fick se dem försvinna framåt. Ungefär samtidigt tyckte jag att backhjulet kändes vobbligt, och mycket riktigt var det väl mjukt när jag stannade för att kolla. Det var bara till att kliva åt sidan och plocka fram pumpen.
Kämpar ensam i värmen efter att ha ftt släppa dom Sue, Nathalie och Ingrid
Medan jag står och pumpar passerar även Camilla Clarkson, ledaren i D40 samt Lisa Olofsson, Gävle CK. För egen del funderade jag nästan på att kliva av loppet, det var fortfarande 30 km kvar och jag var riktigt sliten i värmen. Men å andra sidan, jag hade ingen aning hur jag skulle komma tillbaka till Ludvika så jag kunde lika gärna fortsätta längs banan. Men tävlingen kändes lite över, försökte väl halvhjärtat hålla undan för bakomvarande men så mycket mer än så fanns inte i benen. Stannade och pumpade en gång till med ca 15 km kvar och hade gentlige behövt fylla på igen innan de sista 7km ner från Leos backe men chansade och körde ändå, och det höll hela vägen in till mål även om det var väldigt svajigt på slutet.
I mål med blandade känslor
Först känslan i mål var glädje över att ha tagit mig hela vägen, det är det faktiskt alltid efter ett avslutat race. Men ganska fart kom missnöjet och frustrationen över att inte vara där jag vill vad gäller formen och känslan att få kriga in i mål.
Vtten, vatten, mera vatten!
Efter eftersnack i målfållan med medtävlande och teamkamrater, en dusch och en bit mat rullade vi tillbaka mot Mora där barnen tillbringat dagen med farmor och farfar på Tomteland. Funderade tillsammans med Tomas vad som fattades, vi delade samma känsla att inte lyckats prestera vad vi vill under dagen - han kom igång först efter halva loppet och jag tappade det mesta ungefär samtidigt. En koll på Strava visar detsamma som efter Mörksuggan, jag är en bit efter mig själv på nästan alla segment om man jämför med året innan. Många säger vila mer, men jag känner mig liksom inte sliten generellt, tvärtom har kroppen "till vardags" kännts pigg och bra under sommaren.
Just nu har jag iga särskilda lopp framöver som jag satsar mot. Funderar att åka ner till Bollnäs om några veckor och köra ett kortare race (Bolleloopen) och så blir det lite småtävlinga i XCO-form på hemmaplan med Höstrusket och kanske en sväng till Umeå. Men inga större lopp. Och eftersom jag är träningssugen, pigg och ingen form att vara rädd om så tänker jag att jag kör på! Tränar på lust och känsla, lägger in mer löpning som jag längtat efter och ser vad som händer. Kör styrketräning i form av grävling av nya trädgårdsland och mental återhämtning i hönshuset och på stranden med barnen. Mer hemmafokus och mindre tävlingfokus, och så sparar jag lite på reflektioner och framåtblickande!
0 kommentar(er)
