Maria Karlberg

Det är alltså förklaringen till den gångna höstens obeskrivliga trötthet - jag är gravid! 

 

En längtan som började gro för ca ett år sedan, men som vi då resonerade bort gång på gång. Nä, nu när Frida och Sam faktiskt börjar bli alltmer självgående och vi kan börja göra mer familjeaktiviteter tillsammans allihopa. Dom åker själv i slalombacken och längdskidspåren, dom behöver inte längre hjälp med exakt allt, det är lättare att lämna dom med barnvakt. Man behöver inte planera i detalj och packa halva bohaget vid minsta utflykt. Vagnar, blöjor och nappar är ett minne blott. Inte ska vi väll börja om nu! När ett visst mått av frihet knackar på dörren?

 

Eller...  så är det precis nu vi ska göra det. När syskonen är såpass stora att dom klarar mycket själv. När ett litet syskon kan vara ganska mysigt även för dem? När vi båda längtar efter att hålla ett litet knyte i famnen och ser fram emot att få följa en till liten människa på resan genom livet. När det känns som ett perfekt tillfälle att vara hemma en längre stund igen, få mer tid tillsammans. En lång ledig sommar och sen hämta tidigt på dagarna. Plocka fram cykelvagnen igen och träna på dagtid med bebis med på rundan. När man faktiskt längtar efter ett år med annat fokus än tävlingar och formtoppning. 

 

Det känns faktiskt rätt galet att vi får chansen en tredje gång. 

 

.... men oj vilken höst det varit! Jag har ju hört talas om den där gravidtröttheten förut men inte upplevt den själv. Men denna gång...som slagen av en jätteklubba nån gång i mitten av september och sen levt i en dimma fram till för ca 2 veckor sedan. Vaknat och sen bara längtat efter att få gå och sova igen. Också en dos illamående på det, som också höll i sig flera veckor längre än tidigare graviditeter. Ja helt skoj har det inte varit, men nu är den fasen över och för tillfället mår jag ungefär precis som vanligt igen. Förutom att jag bara vill ha max en kopp kaffe om dagen istället för den vanligt 4-5 kopparna. Men det är ändå ett framsteg, de första 16 veckorna ville jag inte ens tänka tanken på en skvätt kaffe! Hur fånigt det är låter så har jag saknat det, det finns liksom ingen värdig ersättare för den där morgonkoppen. Eller eftermiddagskoppen heller för den delen... 

 

Jodå, jag har tränat på skapligt, även genom de värsta perioderna av trötthet och illamående. Inte så att jag studsat iväg på passen, men faktum är att när jag väl trotsat allt som säger att jag ska stanna inne och ändå kommit ut och igång så är träningspassen de stunder som jag fått vila från både tröttheten och det värsta illamåendet. Jag kan lova att utan träningen hade jag mått skit. Den har varit helt nödvändig för att få in en gnutta energi i dagarna. Sen har det nog blivit lite kortare pass än vanligt och framförallt har jag inte följt något bestämd plan, utan tränat mer på lust och känsla. 

 

Och det fortsätter jag med även nu när jag mår bra igen. Kör kanske 60/40 cykling/löpning och blandar friskt mellan kort och långt, hårt och lätt. Jag kör på med hårda intervaller både på löpband, trainer och i spinningsalen några gånger i veckan och än känns det precis som vanligt. Möjligen att jag börjar känna av graviditeten på vissa löppass, så jag har nog tänkt att börja dra ner på de intensiva passen på löpband och mer köra distans ute framöver. Får se hur länge det funkar att springa. Jag är i v19 nu, med Frida sprang jag till v28 men med Sam bara till v20, sen kändes det inte bra längre och gick över till crosstrainer. Cykla däremot har jag kunnat göra fram till förfossningsdagen tidigare gånger. När jag väntade Sam var vi ute på en lång cykelutflykt med Frida i vagnen samma dag som värkarna började, då hade jag gått 9 dagar över tiden.

 

Så nu håller jag tummarna att det går lika bra den här gången! Dessutom har jag bytt jobb sedan sist till ett mer fysiskt, så denna gång har jag fått gravidpenning beviljat från 2 månader innan beräknad förlossning. Vore grymt om jag kunda vara ute på långa lugna träningspass den sista tiden, känns som det vore den optimala uppladdningen inför månader av amning och vaknätter. 

 

Som sagt, jag tränar på ungefär som vanligt om än mer planlöst, och tanken och målet är att så småningom komma igen i samma form som tidigare. Men även om det blir en bra graviditet och jag kan hålla igång så gissar jag att det stora utmaningen kommer efter förlossningen, då tiden ska fördelas mellan egen tid (=träningstid), två ändå rätt små barn och en bebis. Att vi löser det är jag övertygad om, men frågan är i vilken utsträckning? Det kanske helt enkelt inte finns utrymme för elitsatsning, även om jag tror det. Det kommer också spela stor roll huruvida bebis trivs i cykel-och löpvagn. Men det är då, nu är nu, och idag ska jag ut på en löprunda i regnet som jag tänkte avsluta på trainer framför skidskyttarna. Övriga familjen är bortrest till i eftermiddag så i dagsplanen finns en rejäl städning och röjning i huset också, älskar när jag får dona på ostört flera timmar i sträck!