Maria Karlberg

Jag har fortsatt på spåret med spontant träningsupplägg, har låtit dagarna och livet rulla på och kännt efter vad jag är sugen på. Inte helt oväntat har det då blivit betydligt mer löpning än tidigare, om bara en vecka nu åker jag ju till fjälls för att springa mellan stugorna runt Vålådalen och oj vad jag längtar!!! Löpning och fjäll, det är en svårslagen kombination. 

 

Men visst har det cyklats också, tävlats till och med. Jag och Tomas och storebror packade ihop oss förra helgen och for över dagen till Bollnäs och Bolleloopen, en motionslopp över 40km. Ett riktigt roligt lopp, även om banan var "kort" var den utslagsgivande på flera plan- en himla massa höjdmeter, utförskörningar där det gällde att släppa på bromsen och riktigt kluriga tekniska passager. Tyvärr var vi bara en handfull startande damer, och redan från start låg jag i täten och lyckades sedan utöka ledningen successivt under loppet.

 

 

Då jag kände mig ganska säker på ledningen vågade jag istället satsa på att köra hårt och utmana mig när jag blev trött. Jag tog många förningar och försökte trycka på när chanser uppstod för att hela tiden avancera i fältet. Tycker jag haft svårt mentalt att pressa mig när jag går på rött, att våga hålla i fast det är asjobbigt. Sen är det förstås lättare att göra så när man vet att loppet inte varar längre än knappa 2h, jämfört med de vanliga racen på 3h+

 

Kul var det iaf, Tomas körde också bra och plockade hem en andra plats.

 

 

Efter det rullade aktiviteterna på i en himla fart. Samma kväll var det Kräftskiva med efterföljande liveband, dans, för många öl och för lite sömn. Dagen efter cyklade vi iväg till Mina föräldrar där vi jobbade med att röja cykelbana inför KM hela dagen. I måndags åkte vi till Lucksta för att maxa ur löparbenen på 5km terränglöpning i Deltaterrängen, brutal jobbig distans! Kom faktisk först i "vuxenklassen" med en snittfart på ca 4.15/km, men blev slagen av 2-3 snabba tonåringar... ändå väldigt nöjd, kändes inte alls som det gick såpass fort på den ganska krävande banan. 

 

 

Sen blev det tisdag och KM - först på plats för att fixa det sista med banan, även om det mest blev att försöka få trötta och gnälliga barn på rätt köl igen. Jag hade nästan hoppats på vara tvungen att vara funktionär under racet för jag var totalt oladdad för race - hade tidigare på dagen spungit till och från jobbet, totalt 18km, i tron att det inte skulle bli mer träning den dagen. Men efter att barnen gått i mål och det stod klart att vi hade tillräckligt med funktionärer utan min insats så var det bara att sätta fast nummerlappen och ställa sig ouppvärmd på startlinjen. Tog väl ca 3 av 5 varv att väcka motorn, men jag är ändå glad jag körde (såklart). Det är ändå nästan alltid kul med race! Bästa var ändå att det kom otroligt många cyklister för att vara en liten träningstävling i Sundsvall, stolt över få vara med och bidra till en växande cykelkultur i stan.

 

Men efter detta har jag varit rätt slagen - energin tog tvärslut. Dessutom en liten kliande känning i halsen, så jag har låtit cykeln stå några dagar. Åkte till gymmet en sväng men låg mest på rygg och glodde upp i taket. Gick liksom inte att mobilisera någon power alls. Det blir så för mig ibland, och det bästa då brukar vara att bara vara hemma och pyssla på några dagar. Plocka bort så mycket krav som möjligt. Acceptera att jag är låg och halvt apatisk till det mesta, då brukar motivationen så sakta återkomma ganska snart.