En race-report är väl på sin plats.
Vaknade söndag moron och kände mig faktiskt sugen att köra race. Sen blir ju uppladdningen i allra högsta grad splittrad när man samtidigt ska hålla koll på två småbarnsligister och packa ihop stugan vi bott i. Bra eller dåligt vet jag inte, men ett sätt lite skönt med distraktion.
1,5 h innan start rullade jag iaf iväg till starten, hämtade ut nummerlapp och stötte ihop med Malin, en gammal löparkompis. Malin är en sån där tjej som sprider positiv energi så det var perfekt häng för att lugna mina tävlingsnerver. Efter toakö x 2 var det plötsligt dags att ställa sig i startfållan, och nu hade nervositeten vänt till en peppad känsla. Oavsett hur det skulle gå var jag sugen att cykla.
Så gick starten, och den gick skitdåligt för min del. En kille precis framför fick något slags problem så jag kom liksom inte iväg, och alla som startat i en MTB-start vet hur viktiga de där första positionerna är för hur man kommer in i loppet. Som tur var startar just Engelbrektsturen med ca 3km gammal banvall där det körs i två led, så det gick att kryssa sig hyfsat framåt och när vi väl nådde skogen tyckte jag att jag hittat en lagom position i gruppen. Sen kommer några hyfsat rejäla backar där jag kände mig stark och avancerade ytterligare några placeringar. Banan är lättkörd och det blir mycket klungkörning. Det som gäller då är att vara på hugget och täppa till luckor som uppstår när någon framför släpper sin rulle, och för att fixa det i ett redan högt tempo bara måste man ha en bra dag. Och jag hade det i söndags. Det fanns flera växlar att ta till i benen, och varje gång jag kom ifatt klungan tyckte jag att jag återhämtade mig snabbt. Men det var många som föll ifrån och det blev således många luckor att täppa till, och efter ett lite trixigare stigparti var det jag som tappat mark till cyklisten framför. Kom ut för sent på grusvägen och han inte med i den fartökningen som klungan drog på. Så mellan 20 och 30km blev det mest ensamcykling, kände mig fortfarande stark men tänkte att den där klungan hade jag nog sett för sista gången.
Men förvånande nog började jag skymta den på raksträckorna och när jag insåg att jag saktade plockade in var det inget att förlora. Så jag satsade vad jag hade och lagom ut på andra slingan var jag ifatt och kunde pusta ut. Åter igen återhämtade jag mig fort, och Tomas hade lyckats rapportera att jag låg som 5-6 tjej vilket gav ännu mer energi såklart. I ca 10km rullade vi på utan större strapatser, sen kom banans tuffaste stigning och i den lyckades jag gå om ledaren i D30 och fick en liten lucka över krönet. Nu vet jag att hon är en superstark cyklist och jag tvivlar inte på att hon hade kommit ifatt och troligtvis gått om mig igen, men det får jag heller aldrig veta. För vid dryga 48km tog det stopp för min del. Pang. Punka. Slut.
Läskigt likt förra årets Finnmarkstur. Även då med pigga ben och en lovande position körde jag punka 2 mil innan mål. Så jäkla föragligt, besvikelsen gick inte att dölja. Men det var bara att promenixa till närmsta väg för att bli upplockad av Tomas och barnen. Surade och grät inombords en stund.
Sen blev det bad med barnen istället för dusch, och jag började ändå känna viss glädje över hur loppet gått så länge det nu varade. Den känslan jag cyklade med i söndags var grym. Och onekligen fick jag ett bra träningspass. Och med lite distans till det hela inser jag att det inte är det allra allra viktigaste hur det går på loppen, utan att jag har lopp att träna mot. Som ger mig motivation, som låter oss dra iväg på alla dessa cykelresor över landet och som skapar möten med både människor och nya områden.
Revanschlusten är dock inte mindre för det, så nu blev det en bokad resa till Göteborg och en anmälan till Bockstensturen som Tomas redan var inne på att köra. Några rejäla långpass innan 2 september så ska väl 10 mil gå fint va?
0 kommentar(er)
