Maria Karlberg

Långa Lugnet
Det är som det brukar- min bättre hälft känner mig bättre än jag. Det började med att han lite försynt igår frågade om jag inte skulle starta ändå, trots förkylning. Jag kunde ju ta det lugnt och kliva av om det inte kändes bra. Min reaktion- som vanligt- var negativ. Nej, jag är sjuk, jag ska inte starta, och dessutom ska jag vara lite sur och bitter över situationen. Han fick såklart rätt. Jag startade, inte 100% frisk men inget halsont eller feber. 

Förberedelserna var obefintliga- jag skulle ju kliva av efter 28k så jag behövde ingen energi med på banan och värma upp kändes dumt, då kanske jag skulle ångra mig. Ställde mig lite avvaktande längst bak i startledet och hoppade över tokkörningen som alltid blir i starten. Men denna gång inleddes loppet med en lång backe så cyklisterna hamnade ändå rätt snabbt där de förtjänade, och vi blev en klunga på 5 som höll ihop en bit efter supertjejerna i täten. I 15k flöt det på bra, jag var stark uppför och kunde ligga på rulle i lättåkta partier. Lerigt och grisigt var det efter senaste dagarnas ihärdiga regnande, och rätt som det var tog jag en lerpöl fel och fick närkontakt med densamme. Min lilla klunga försvann i fjärran och jag fick fortsätta för egen maskin in mot varvningen. Funderade på om jag skulle kliva av som planerat eller fortsätta loppet, och när jag började komma ifatt cyklister framför inför varvningen började tävlingsdjävulen vakna och jag kunde inte låta bli att fortsätta. 

Andra loopen var ännu grisigare men kroppen kändes bra och det var kul. Hade lite ont i lungorna dock när jag blev alltför andfådd, så inför sista loopen lovade jag mig själv att cykla lugnt. Jag visste att jag nu låg på typ 7-8e plats av alla tjejer och var redan så sjukt nöjd med det så jag brydde mig inte så mycket om hur det gick på sista vändan. 

Men jisses- hur lugnt jag än försökte ta det så var det omöjligt att inte bli helt slut! Det var bara uppförsbackar, sugande underlag och gyttjepölar i 10km. Jag var heeelt knäckt! Ville bara i mål, men kilometrarna var orimligt långa. Dessutom förstod jag att vi skulle få köra på lugnets beryktade preppade MTB-banor ner igen, med velodromkurvor, spångar och hopp. "Det är sånt skönt flow, bara att vara följsamoch låta cykeln rulla"! yeah right... Jag KAN inte ta såna kurvor. Jag kör över den djävla veldromkanten och hamnar i skogen. Jag vågar inte luta inåt i kurvorna!!! Dessutom var jag helt slut i både huvud och kropp, OCH jag hade hetsiga cyklister från startgrupperna efter i röven som bara ville cykla förbi mig. Jag ville lägga mig och gråta, men insåg att skulle det bli någon varm dusch och mat så fick jag allt lov att pallra mig nerför de där jävla flowiga handgrävda banorna ändå. Och vet ni- jag tog mig ner! Hur underbart var det inte att få svänga runt i hästsko och tillsammans med Tomas som då precis kom ifatt mig (han startade 30min efter) få åka över mållinjen och pusta ut, efter 3h och 16min på cykeln. 

Priser och blommor blev det också, trots den katastrofala avslutningen knep jag segern i sportklassen och fick totalt 8e bästa tid av tjejerna. Tomas hade slitit med krampande lår men tog ändå hem bronspengen i herrarnas sportklass, så vi var tvungna att fira lite extra med glass och hamburgare i Rättvik 😊🚴🏅

Skitiga och glada