Så kom vi fram, det var svinkallt och trots 5 lager kläder inklusive täckjacka höll jag på att frysa arslet av mig, fötterna var helt bortdomnade och jag var mest sugen att hoppa på den varma sköna bussen och åka hem igen. Positiva tankar, yeah! 20 min innan start tyckte Tomas jag skulle värma upp, så jag styltade iväg med alla min lager kläder och var inte det minsta sugen att plocka av mig ett endaste plagg. Men det gjorde jag såklart, snart stod jag där i startfållan bland alla andra frustande löpare och undrade hur jobbigt det här skulle bli. Tänkte fortfarande att jag kunde alltid kliva av vid 5k innan man stack iväg på andra loopen, hade ju faktiskt en hälsena att skylla på. Men det är ju som det är med löpning. Plötsligt är man varm i kroppen, dras med av klungan, hakar på en snabb rygg, det kryper in några positiva tankar bland alla negativa... När jag passerade 5k klev jag såklart inte av, då hade jag ju redan lagt ner så mycket energi på detta och precis fått tillbaka känseln i fötterna. Dessutom hade dom en klocka tickande vi kilometerpasseringen som visade på 20.30, vilket för mig här och nu är en riktigt fin passering! Tänk om man kunde hålla den farten och klämma in sig på 41 minuter, skulle kännas fint.
Ser mysigt ut men satan vad kallt det var!
Sen gick det dock lite trögare dock, mellan 5-7k kändes kilometrarna låååånga, tills det kom en bra tjejrygg i de egna klubbkläderna som jag fick bra häng på. Det är lustigt vad hjärnan spelar stor roll i de här sammanhangen. Bara för att jag bestämde mig för att haka på där efter henne så var det inga större problem att öka farten ett snäpp, trots att jag sekunden innan kände att jag redan sprang på bristingsgränsen av min förmåga. Och det var ett bra beslut, tjejen (Sandra hette hon visst, klubbkompis men eftersom jag aldrig är med på gemensamma träningarna har jag pinsamt dålig koll) sprang precis som jag gillar. Höll farten bra i uppförsbackarna och duktig att springa utför, där emellan på platten höll hon ett stabilt tempo utan några störiga ryck fram och tillbaka. Så där sprang vi, 8k, 9k, och så var vi i mål. 41.14 blev resultatet och det var ju långt övar förväntan. Härligt att bli mottagen av Tomas och barnen och ha någon att prata av sig med efter loppet också!
Lite kluven känslomässigt efter loppet, nöjd med resultatet men ändå är det rätt långt kvar till de tider jag vill göra och den form jag vill vara i. Just nu med en halvknasig hälsena och motivation som går upp och ner. Ibland är jag sugen att köra mer MTB, känns lättare på många vis och inte så slitigt för kroppen. Och finns så mycket roliga resmål och utflykter med cykel som snart hela familjen kan vara med på. Men jag har ju en del löptävlingar i höst som jag vill ge en riktig chans, så vi kör på så länge med löpning och hoppas kroppen ställer upp på det.
Täckjackan åkte av tillslut ändå
Dagen efter var det Tomas tur, cykel och ungar packades inuti och utanpå bilen och sp bar det iväg till Södertälje för den tredje deltävlingen i Keps Cup. I betydligt behagligare väder och med sällskap av Maria och Avanti hade vi en riktig toppendag ute i skogen jag och kidsen. Med en varvbana på 2,5k hade vi fullt upp att heja på pappa också, det är skoj att kunna följa tävlingen så enkelt. Och bra gick det också, osäker nu men jag tror han kanske vann sportklassen? Dags att snäppa upp och köra H30 nu tycker jag nog...
I väntan på....
...Pappa!
0 kommentar(er)
