Maria Karlberg

Äntligen Gesunda!
En veckas julledighet på Sollerön. En vecka i en stuga med TV och mat som främsta underhållning. Lugnt och skönt, avkopplande och mysigt. Men utan minst ett pass om dagen kryper man på väggarna eller hamnar i lätt soffdepression, vilket innebär högriskläge  med tanke på att underlaget gör det lite tungt att åka skidor, rullskidor skulle bara kännas alltför mycket misär och hojen står hemma med dubbade däck. Mycket löpning med andra ord… ett ont knä, lite känning i en höft, stramar i baksidan… man borde kanske… fast om jag springer i backen då, det är väl mer styrka än löpning? Eller bara ett kort pass? Jättekort men fort? Det sliter väl inte så mycket? Fan, egentligen skulle man nog behöva ta en… nä, det går inte, då blir det garanterat stugkoma! Jag gör som vanligt, stoppar huvudet i sanden och gasar. Vem sa att man lär av sina misstag?

Idag valde jag att inte lyssna på kroppen på Gesundaberget J 

Trots tre år tillsammans med Tomas har jag på nått märkligt vis lyckats att inte tagit mig upp på toppen tidigare, men nu var det dags! Med icebugsen på fötterna drog vi iväg, Frida lämnade vi snattrandes i vagnen med farmor och farfar. Ca 3 km transportlöpning till bergets fot, sen började klättringen. Från starten nere vid Siljan skulle ca 350 höjdmeter avverkas, här snackar vi några dimensioner upp från Högdalstoppen därhemma. Slut på snacket, blicken i marken och börja tugga höjdmetrar. Långt från stugvärme och brasmys halkade vi oss sakta upp mot den stängda toppstugan. Vet inte hur det var med Tomas men i alla fall jag hade lätt blodsmak i munnen när jag kom upp (han lät rätt ansträngd han med, även om han lade in ett ryck sista metrarna innan toppen…)   

Topprycket!

Inget fel på utsikten från Gesundaberget

...fånigt men va fan, man måste ju få göra sig lite till ;-)

Vi simulerade två downhillcyklar ner och gick loss ordentligt i de doserade kurvorna och dropsen, sjukt kul. Sen sprang (gick) vi upp igen, den här gången obanat i svarta pisten och jag skulle vilja se den fan som lyckas springa upp där.. vi gjorde det inte. Men upp kom vi och sen utför igen, den här gången valde vi kortaste vägen och jag fick åter igen äta upp mina principer och tacka för dubbarna under fötterna. 

Så skoj det var.. om vi någon gång, vilket jag betvivlar, skulle behöva gå i parterapi - då tar vi bara en tur upp på berget!