Jag har aldrig varit en promenerare, tycker mest det är frustrerande att det går så otroligt långsamt, man kommer liksom ingenstans. Men jag inser att promenader är receptet för att förbereda kroppen att springa igen, så jag knatar på. Helst vill
jag dock hitta en brant backe att traska upp och ner för, då känns det som jag får ut lite mer av det hela.
Golfbanebacken funkar fint, uppfyller kriterierna för både % lutning och utsikt!
I början av veckan var jag och mini på första kollen på BVC, och då passade jag på att ta David i selen och knata två vändor uppför Nolbybacken. Det tog på kan jag lova! Den är brutalt brant på några ställen med sina ca 150 höjdmeter och jag
var riktigt skakis i benen på nervägen sista vändan.
Bebis på magen och podd i öronen
Den ser inte så brant ut på bild, men bilden ljuger!
Jag längtar så efter att springa, och det är svårt att hålla sig när det känns bra i kroppen. Men några veckor till ska jag hålla mig till tåls, har ju alltid cykeln om andan faller på för mer intensiv träning. Men det praktiska med löpning är att
då vågar jag ha David i Charioten, dels går det långsammare än med cykeln och framförallt har jag bra koll på honom när jag springer. Vill nog vänta en stund till innan jag drar honom med cykeln om jag ska köra ordentligt. Nog för att
han ligger väldigt bra där i sin hängmatta, men man har ändå inte samma uppsikt när man sitter på cykeln.
Idag blir det första lite längre turen på flera veckor nu, planerar att dra iväg direkt efter en matning och köra ca 1,5h i skogen. Det är helt fantastiskt väder så det blir dessutom kort-kort premiär för mig i år!
Förutom dessa lite trevande träningspass blir det många timmar i soffan. Med bebis som ammar, bebis som sover på bröstet eller bebis som är vaken och förundrad tar sig an olika intryck här i världen.
❤️
0 kommentar(er)
