Maria Karlberg - january 2020

Det är som att saker som hänt senaste tiden börjar komma ifatt mig. Att vara gravid blir lite som ett undantagstillstånd och man får chansen att pausa livet lite. 40 veckor kan ofta kännas länge men det är nog inte så himla dumt ändå, det tar liksom lite tid innan insikten om vad som händer trillar ner. Särskilt när man redan har två småttingar hemma och även om mitt eget fokus på målsättningar och framåtsträvande pausas så rullar ju vardagen i det lilla på med full fart, och tiden att reflektera över saker och ting finns inte alltid. Tycker förresten det där är knepigt. Att ta sig tid att reflektera. Är det bara jag som har svårt att göra det på "beställning"? De få gånger jag försökt så vandrar tankarna iväg åt alla möjliga håll.. Tycker mer det funkar så att insikterna ramlar över mig, kanske när jag är mogen för dem?

Nåväl. Jag har senaste tiden kännt nått slags lugn och inre glädje över livet. Låter pretentiöst, men det är så det känns. Tacksam över var jag är idag och ännu mer glad över vad som komma skall. Tänk att om mindre än 4 månader är vi en person till i vår familj! Helt sjukt. Tänk att jag och Tomas tillsammans får uppleva hela resan ännu en gång. Så tacksam.

Är såklart också väldigt glad att det fortfarande funkar bra att träna. Cyklade 7 mil med fint sällskap igår och startade dagen med 5 stycken 4-minutare idag. Känns lite som att varje genomfört pass är en bonus, och det är faktiskt väldigt avkopplande att få ha den inställningen. Sån kontrast mot det målfokuserade och planlagda som annars präglar träningslivet. Jag njuter faktiskt av att INTE ha några konkreta tävlingsmål för året!

Fikastopp efter 57km. En ny värld för mig det här med sällskap på långpassen, en trevlig sådan! Får se hur länge jag, magen och MTB:n hänger med crosscyklisterna...

Några VAB-dagar blev det också förra veckan, hostig och lite hängig Frida men inte värre än att vi kunde packa fika och gå ut i skogen en stund.