Maria Karlberg

På fredag kl 15 åker jag med kollegor från en kurs i Trondheim, byter bil i Duved där familjen i bästa fall är hyfsat startklar för fortsatt resa österut till Sundsvall. Det är dags för ett av vårens mål som gått från att vara ett prestationsmål till att bli en familjeaktivitet utan alltför stora förväntningar på bra resultat. 

 

På lördagen är det Nolby Sky race där både jag och Tomas ska springa ca 1,8km och 210 höjdmeter och Frida och Sam ska ta sig an 1km och 80 höjdmeter. Ett lopp som alla dagar i veckan skulle passa mig bra, rejäl uppförsbacke och tekniskt underlag, om det vore för en sisådär två-tre år sedan. Men alltså formen! Vad händer? Det går bara tyngre och tyngre, tiderna blir sämre och sämre. Det är inte ens kul att springa uppför längre, trots att jag kutat uppför slalombackar i princip hela vintern. Dessutom är konkurrensen stenhårt, flera orienterare och löpare på riktigt hög nivå har jag sett i startlistan.

Nog har det sprungits backe, senast under en friskvårdstinme igår. Ut från stationen och direkt upp på fjället, väl spenderad timme!

 

Har gjort några små justeringar i träningsupplägget i ett försök att bryta den nedåtgående spiralen. Ett upplägg som i och för sig inte varit så jätteuppstyrt så förändringar blir då inte heller så markanta. Men i grova drag så har jag bytt ut ett konditionspass/vecka mot ett hysat ordentligt styrkepass, ser till att ha en hel vilodag/vecka och gjort långpassen längre men långsammare. Eller ja, långpass gällande löpning existerar inte riktigt, men jag har så smått börjat bygga upp mot längre pass även där igen och då med principen längre och lugnare än tidigare. Har även tänkt börja köra mer tröskel typ 5-7km snäppet långsammare än 10k-fart istället för de kortare intervallerna som jag velat lägga i ca 5k-fart. Har också som mål att gradvis öka upp volymen mot 5-6 mil/vecka men jag tycker det är svårt eftersom jag vill få in bra cykling också.

 

Här måste det bli någon slags periodisering mellan löpning och cykel tänker jag, lite beroende på vad närtiden bjuder på i tävlingsväg.

 

Såhär håller jag på, och vänder och vrider på olika tankebanor. Och sen ledsnar jag tänker att vad fasen håller jag på för. Varför inte bara släppa tanken att bli bättre, vad spelar det liksom för roll? Men jo, det spelar roll för mig, för jag tycker ändå det är kul att tävla prestationsinriktat, jaga tider och placeringar. Så jag fortsätter. Men jag märker också att det är skillnad på viktigt och viktigt. Absolut, jag tycker det vore förjäkla kul om jag kunde komma ur den här låååånga svackan och känna att kroppen svarar igen, men jag går heller inte runt och mår dåligt över att det går sisådär. SÅ viktigt är det inte. Jag gissar att det är en mognadsgrej. Fyller ju faktiskt 40 nästa år...

 

Nog om det, formen har blivit ett återkommande ältande här, tillbaka till kommande helg.

 

Lördag är det alltså Sky race och sen på söndag är det dags för Sundsvall Trail. Förra året sprang jag huvuddistansen 23km och jag gjorde det bra, knep en 5e plats i bra konkurrens. I år har jag pga hälen fått skala ner till 10km och jag vågar faktiskt inte sikta mot vare sig placering eller tid. Det är en superteknisk bana som alltid när David Holmlund är i farten och jag kommer att springa utan klocka. Jag ser faktiskt fram emot racet och att få ta ut mig även om jag inte kommer göra något kanonlopp. Och även på söndagen ska barnen vara med, Frida och Sam går ut först på en bana som mäter 2,2km, sedan är det Davids tur på 600m och sist alltså jag. Dessutom är ju Sundsvall alltid Sundsvall, det känns hemma och vi kommer få umgås med familjen hela helgen vilket bara det ska bli mysigt!

Lite bilder från helgens utflykt vill jag bjuda på också

 

Lyckades tillslut hitta en plats nära tjärn där vi kunde slå upp mastodonttältet 😅

Tältmys och stigmys, Frida gav Fugelstastigen högsta betyg