Så kom söndagen och ny tävlingsdag, idag var Frida och Sam och kusinerna Ida och Tim först ut kl 11.10, dom skulle springa 2,2km. Lite orolig var jag att de som barn (och vuxna...) ofta gör skulle gasa allt vad de hade de första 200 metrarna och sedan
bli jättetrötta och tappa gnistan. Men jag missbedömde dem, oj vad dom kämpde och sprang. Vi stod några hundra meter från mål och hejade när de kom ut genom ett kortare skogsparti och jag trodde nästan jag såg fel när lilla Sam dök upp som 4e barn
ur skogen. Strax därefter kom Frida och idag fick bägge kliva fram på prisutdelning. Sam som trea bland alla killar och Frida som tvåa av tjejerna. Så kul för dem, och kul också att det såklart gjorde att dom blev peppade att springa fler lopp. Tänk
så kul om vi kunde göra fler resor med något roligt lopp som mål, det skulle ju nästan kunna bli som förr i tiden när jag och Tomas inte gjorde annat än for runt och var med på olika slags lopp på ledig tid!
30 minuter senare var det dags för David, han hade väntat länge och har inte riktigt greppat det här med starttider och att man inte kan springa sitt lopp när man själv vill. Nu var det i allafall dags och han hade bestämt att mormor skulle springa med
honom och alla andra skulle heja. Och när man är 3 år och har syskon, kusiner, mormor, morfar, morbror och moster på plats då blir man hejad på. Jag joggade med jag också och så mysigt det var. Det var trollstigar och trollskogar och varenda sten
som skulle hoppas ner från, han snattrade på som han brukar och glömde kanske bort att springa ibland. När han efter 500m närmade sig mål och blev ännu mer ivrigt påhejad av publiken så lade han in en spurt och tog med sig ännu en positiv upplevelse
av att få ha nummerlapp på sig. Gounge!
Sam på prisutdelning!
David och mormor
Frida över klipphällarna
Härliga kusinskaran
Då var det ca 45 minuter kvar till min start, det var kallt och jag hade alldeles för lite kläder med mig. Frös så jag skakade och när jag fryser tappar jag all geist och gick mest runt och gnällde. Just då ville jag inte alls springa något lopp, ville
bara sätta mig i bilen, dra på max värme och åka hem. Men det gjorde jag såklart inte, började istället värma upp och i takt med att jag fick upp lite värme kom också modet tillbaka. Avslutade med några temoökningar för att inte få värsta pulschocken
i starten och ställde mig sedan rätt långt fram i startfållan.
Det som utmärker Sundsvall Trail är det väldigt tekniska underlaget och variationen av klipphällar ute vid havet, stora områden av stenrösen med runda stenar ganska små stenar och de små tekniska stigarna i barrskog. Stora delar är det från början helt
obanat men efter några års tävlande har små stigar skapats på de flesta delar av banan. Det är en terräng som passar mig bra, särskilt de mest tekniska småstigarna. Det gör att jag ofta kan gå med en grupp med normalt sätt starkare löpare då farten
hålls nere i terrängen och jag får tillräcklig återhämtning på de tekniska partierna för att klara att hålla ryggen på den framför där det är mer lättlöpt. Även denna gång utvecklade sig loppet precis så. Vi var först rätt många, drygt 10 löpare som
sprang på led men en efter en droppades det av och jag satsade rätt hårt på att gå om och täppa till luckor som uppstod framför mig. Efter ca 3km gick om ledande dam och efter ännu 1-2 km var vi en grupp på ca 5 löpare. Efter 5km hade det missats
en banmarkering i en tvär kurva som var dåligt uppmärkt och vi sprang rakt fram istället för att vika vänster in i skogen. Ganska fort märkte vi att flaggorna saknades och sprang tillbaka, men vi tappade kanske 45 sekunder och en liten grupp löpare
bakom kom ifatt och ordningen i ledet kastades m så jag kom först ut på den "rätta" stigen. Det var rätt fint att få springa en stund med fri sikt, jag var stark just där och kunde hålla rätt bra fart genom skogen. Men så fort vi kom ut på ett mer
lättlöpt parti gick farten upp och två killar gick om. Jag lyckades ta deras ryggar in i skogen igen medan de bakom släppte lucka. Men det gick lite väl fort, bet mig fast till det var ca 2km kvar men tvingades sedan se avståndet framåt bli större
och större. Jag var trött, började få lite känning av orolig mage och det i kombination med att jag kände mig hyfsad ohotad bakifrån gjorde att jag nog blev lite bekväm. Försökte hålla farten uppe hyfsat men pressade mig inte max. Lite tur hade jag
för det visade sig sen att det kom en tjej i väldigt bra fart bakifrån som tog in ganska bra sista halvan av loppet, men jag höll undan och vann med drygt en minut.
Terrängtypisk bild!
Nu ska jag inte förringa min prestation alldeles, det var ändå nästan 100 startande damer och jag vet att flera är duktiga löpare, men det faktum att huvuddistansen 24km drog till sig de bästa tjejerna gjorde att konkurrensen ändå inte var jättehård.
Mot de bästa löparna där skulle jag inte ha tillstymmelse till chans. Men med den dåliga känsla jag hade inför loppet så var det ändå väldigt kul att det gick såpass bra och jag blir såklart sugen att bygga upp kroppen igen så den klarar lite längre
distans. Men hur det ska gå till vet jag inte, för de här två ganska korta loppen räckte för att jag skulle få rejält ont i fötterna nu dagarna efteråt. Förutom Haglundshälen så får har jag haft mycket problem med plantarfascian efter längre löppass
och det är först nu, 4 dagar efter loppet, som det börjar kännas lite bättre igen. Så trött på att kroppen inte är med mig, och hur jag ska klara Run n Bike som går om bara 4 veckor vill jag knappt tänka på...
Men det här skulle ju vara ett glatt inlägg, jag vann ju faktiskt loppet! Och nu ska jag ut och springa i Stockholmssolen innan jag går på ett arbetspass, bara det att kunna dra på mig korta tights och t-shirt när det är 2 grader och regn hemma kan ju
göra en på gott humör =)
0 kommentar(er)
