Maria Karlberg

Så kom den till sist, morgonen då vi med regnet piskande mot vindrutan rullade mot växlingen i Huså för att lämna cyklarna innan starten vid Holiday Club i Åre. Mamma hade kommit med tåget dagen innan och barnen brydde sig inte nämnvärt över att vi drog, särskilt David hade längtat flera veckor efter en dag med mormor!

 

Väderprognosen var tävlingens snackis, som mest var förväntat regnmängd upp i +60mm under dagen men nu på morgonen när man kollade SMHI för hundrade gången det senaste dygnet så hade det lugnat sig betydligt och det såg ut som vi skulle få uppehåll större delen av loppet. 

 

Vi fixade iordning växelplatserna och fortsatte till Åre, det var en skön morgon med lite lugn tid i bilen ihop innan det bar iväg uppför Skutan. Men så tillslut var det dags, och mycket riktigt upphörde regnet samtidigt som den tappra skaran av blott 15 herrar och 3 damer ställde sig i startfållan. Vi fick chipet checkat, en karta utdelad och sen tjöt signalen. Tomas var het på gröten och drog iväg i tät med några grabbar bakom sig och jag låg väk som 5a eller så upp i backen. Så fort det brantade på började alla gå och jag småjoggade mig upp till tredje plats. Precis innan repdelen gick jag förbi och upp till andra plats, men Tomas hade redan fått en bra lucka och tänkte att det här tar han hem. 

 

I repen fick jag bita i hårt. Gick på alldeles för hög ansträngning och en massa mörka tankar dök upp redan här. Fy fan vad jobbigt det var! Jag fick vänta längre än vanligt efter det här partiet innan jag kunde börja springa igen, syreskulden var alltför hög och jag gick nästan hela vägen till Hummelstugan och blev åter omsprungen av killen jag passerat precis innan. 

 

Uppför trapporna sen återhämtade jag mig något och väl upp kändes det rätt ok igen. Jag var jätteorolig i starten att jag klätt mig för varmt, men här uppe på kalfjället blåste det rejält och jag var glad att jag tagit underställströja och inte bara t-shirt. Hade ganska bra känsla upp till kabinbanan, gick/klättrade de brantaste partierna och småsprang annars. Kom ifatt några löpare som körde andra klasser. Mellan kabinen och toppen var det tungt igen, u blåste och småregnade det och dimman låg tät så det var svårt att se var man skulle. Semaste dygnets konstanta regnande hade gjort stenarna hala och jag hade svårt att få grepp, halkade flera gånger och kände att tiden rann iväg fort här. Fick sällskap av en kille halvvägs upp och det höjde modet en aning, vi hjälptes åt att leta oss fram och det var skönt med ett par extra ögon. 

 

Toppen passerades och resan ner tog vid. Jag följde killen i ryggen, han var en bra utförslöpare och det gav mig lite mod att rulla på skapligt trots alla hala och vassa stenar. Hann tänka att i år klarar jag mig nog från att springa vilse när vi plötsligt står där i mjölkvit dimma och inte ser skymten av någon rosa flagga. Vi går runt och letar åt olika håll, springer lite framåt där det ser ut som fler sprungit i leran men tvingas till sist gå tillbaka och försöka hitta var vi sprang fel. Ser skymten av andra löpare i dimman och tar sikte på dem, och jodå dom höll rätt riktning. Nu var vi 4 löpare som fortsatte ner mot Huså tillsammans, förutom två vurpor så rulade det på genom vatten och lera. Banan var det blötaste jag sprungit och det var svårt att hålla farten uppe utan att halka omkull i leran. Visste inte längre vad jag låg totalt men en av killarna jag känner lite sen tidigare lopp sa att jag fortfarande var första tjej trots min lilla felspringning tidigare. Rullade vidare på de lättsprungna sista kilometrarna in mot växlingen med ben som nu började bli ganska stumma och en hälsporre som protesterade, men nu var den första delen av loppen snart över. Jag brukar ha känslan av "jag klarade det" när jag är framme vid cyklingen, även om den delen också är tuff så känner jag mig tryggare där än jag gör när jag över skutan till fots. Men i år var känslan inte riktigt den, benen var väldigt stumma efter löpningen och grusvägarna var mjuka och sugande efter allt regnande. Jag fick lite god draghjälp bitvis och försökte själv bidra och gå upp och dra på delar jag kände mig starkare. 

 

Sen kom myrarna. Och det var myr, myr, myr. Försökte cykla där det fanns någon slags botten men det var så tungt och jag kände att det slet för mycket muskulärt, vadkrampen var nära och det var många kilometer och höjdmeter kvar innan målgång. Så det blev till att gå/jogga genom träsken med cykeln. Stigen upp mot Fröåvägen kändes längre än vanligt, jag är trött här och även om jag cyklar om flera som går med sina cyklar i dom sega backarna så faller både energinivån och modet igen, försöker få i mig energi men är inte van att äta under träning (kör ju sällan så långa pass) och magen protesterar en aning. Kommer upp och korsar Fröåvägen men jag vet att det är lervälling som väntar ner mot Fröå gruva så jag kan inte riktigt andas ut. Slirar mig ner med kass teknik, jag är nästan förvånad att inte bli omkörd men jag antar att de flesta bakom mig är minst lika trötta. Vidare in mot Björnen går det bättre, här är stigarna välbekante och underlaget tål hur mycket regn som helst så det är bara att trampa på. Kopparn och Graniten är roliga som vanligt och när jag vänder av in mot Åre känner jag mig nästan i mål. Gnetar på längs transportvägen upp mot Getrappen, det är segt men det gör inget för snart är jag framme. Ner i Getrappet och jag är riktigt dålig, blir orolig att jag ska få agera bromskloss åt Martin som är precis bakom och leder Lake Class. Lyckas hålla avstånd bakot till vi är nästan nera på VM Arenan, här rullar han förbi och jag går upp i rygg för att få lite draghjälp på asfalten bort mot bron över mot Holiday. Sista biten trycker vi på lite och det är otroligt skönt att vända genom sista kurvan och passera mållinjen efter ca 4h och 8minuter. 

Tomas på spången, tydligen tuggandes på något 

Trötta ben på cykeln

Piggare ben i starten

 

Jag vann klassen med nästan 30 minuter, resutatlistan med mellantider talar sitt tydliga språk att det är under cyklingen jag plockar tid. Efter löpningen var ledningen runt 6 minuter. Alla tre åren har jag sprungit på ungefär samma tid, drygt en timme upp och knappt en timme ner. Första året var jag lite snabbare upp, men jag har inte varit på den nivån löpmässigt sedan dess. 

 

Tomas lyckades inte behålla ledningen, visade sig att fjolårssegraren Erik från Varberg inte legat på latsidan under året, han sprang upp i ledning redan innan toppen och drygde sedan gradvis ut resten av loppen och vann med drygt 10 minuter före Tomas som tog andra platsen med god marginal bakåt. Himla mysigt att få hänga tillsammans i målfållan, nöjda, trötta och skitiga utan barn som rycker och sliter i en. Sen var det såklart jätte mysigt att komma hem till dem, men tack mormor för att vi fick gå in i tävlingsbubblan fullt ut och bara vara egofokuserad på oss själva några timmar!

Barnen hade sitt eget race dagen innan, Frida i hinderbanan

Sam spurtar mot mål i regnet