Maria Karlberg

I onsdags förra veckan ställde jag klockan på 04.45, jag skulle jobba första dagen i Storlien och bli upphämtad av en kollega kl 06.45 och ville köra ett pass på trainern innan. Att träna direkt efter jobbet är nästan omöjligt, då är det fokus på familjelogistik och oftast har barnen någon aktivitet på kvällen, och senare när de somnat funkar inte heller för mig.

 

Klockan ringde, jag gick upp och typ 5 minuter senare satt jag på cykeln. Värmde upp och drog igång första 4-minutaren, men kände rätt fort att kroppen inte riktigt var med i matchen. Hade nog anat en lätt förkylningskänsla rean när jag vaknade men tänkte att det kanske var inbillning, men insåg att det inte skulle bli något intervallpass den morgonen så klev av och tog en dusch och kröp upp i soffan med en bok och en kopp kaffe istället. Bestämde mig då, oavsett hur förkylningen skulle utveckla sig, för att ta några dagars vila. Typ en vecka eller så. Jag visste att det skulle bli långa dagar kommande vecka med dagspendling till Storlien och under helgen var hela familjen bjudna på 30-årsfest med aktiviteter och övernattning  i Vålådalen. Även om längåkningsförhållandena var riktigt fina där så är det ändå rätt skönt att fokusera på barnen när vi är iväg sådär och inte känna att jag måste försöka klämma in egen träning i programmet. Så nu har jag vilat i 6(!) dagar och det har faktiskt varit riktigt skönt! Det är inte första gången jag känner behov av en lugnare period såhär i början av februari, jag tycker det är skönt när man tränat på bra hela hösten och vintern att ta ett kortare break för sen i bästa fall kunna växla upp lite inför vår och sommar som är det tid jag vill vara i bäst form. Men nu känner jag, mest på tålamodet som börjar bli väl kort, att det är dags komma ut igen. För så är det, vila i all ära och det har absolut sin plats, men nog mår jag bäst när jag får min träningsdos. 

 

Det har snöat och blåst hela dagen kommer fortsätta en bra bit in på natten så jag är inte jättesugen att ge mig ut i längdspåret innan dom varit ute med pistmaskinen, men det får bli en tur med stighudarna uppför pisten i arla morgonstund. Skulle hjärtans gärna vilja fortsätta upp på fjället för att njuta av alla snö som ÄNTLIGEN ramlat ner, men lavinrisken är hög just nu och då jag går ensam och dessutom i mörker får jag ta mitt förnuft till fånga och hålla mig på säkra områden.

 

Tänker att jag låter lusten styra helt och hållet resten av den här veckan, och nästa vecka komma igång med lite hårdare träning igen.