Så kom den alltså, den sista dagen innan vi avslutar våra studier för att gå ut på 6 månaders praktik. Slut på att sitta hemma vid datorn, vilket har varit grymt skönt så det kommer jag sakna, och istället kommer jag nu ha Storlien som arbetsplats. Men
även om det varit skönt att sitta hemma så ser jag fram emot det, det ska bli skoj att komma igång och se hur den här nya rutinen kommer att bli. de första 1,5 veckorna blir det dagspendling och "normala" arbetstiden 7.30-16.00, men efter det går
jag in på skiftschema som innebär 4 dygn jobb då jag sover på stationen följt av 6 dygn ledig. Det blir väldigt annorlunda, jag tror och hoppas det kommer att bli bra.
Men idag då, sista uppgifterna som skulle in och jag hade en föreläsning att lyssna på. Tomas är bortrest så jag är ensam att rådda morgonlogistik och se till att barnen kommer iväg dit de ska. Det är inte min paradgren, så fort inte allt flyter
på som det ska blir jag stressad och en arg mamma. Ofta helt i onödan, för inte går det bättre för att jag hetsar upp mig. Suck att det ska vara så svårt att förändra sig.. (Men faktum är att barnen ofta är ganska duktiga på morgonen.) Idag
var dock David som inte på bästa humöret - det började med att jag skulle hälla upp flingor i hans frukostskål, helt enligt hans instruktioner: Havrekuddar, havregryn och ris"pruttar". Men när sista rispuffen landad i skålen bröt han ihop, och
hade jag inte med en mammaninjas superkrafter anat vad som höll på att ske och likt en fotbollsmålvakt slängt mig mot frukostbordet och fångat frukostskålen i luften så hade morgonenfriden slutat i porslinssplitter och storgråt.
Efter min frukostskålsräddning började då utmaningen att få en arg snart 3-åring att förklara vad som blivit fel. Det brukar gå till så att jag gissar och han svarar ja eller nej. Att det vore bra mycket lättare om han helt enkelt berättade vad som gått
snett tycks svårt att förstå. Efter en bra stunds gissningslek, samtidigt som jag försöker få storasyskonen till bordet och att börja äta sin frukost, träffar jag rätt. Jag hade hällt upp havregrynen FÖRE rispuffarna i skålen! Dom ska ju i SIST! Så
med denna vetskap gjorde jag om och gjorde rätt och nu gick det bättre. Efter det var det Sams tur att få ett utbrott då han insåg att han hade läsläxa till idag och tyckte att vi tränat för lite med honom, så han slängde ut läxboken och
drog iväg till skolan i vredesmod utan den. Och nu skämdes jag för han hade delvis rätt, vi har gjort läxan men han skulle egentligen övat på texten en gång till. Samtidigt som jag skäms och tycker det är jobbigt att han går iväg arg så
känns det ju ändå fint att han tycker det är så viktigt att göra läxan ordenligt. Det får bli en läxa för oss helt enkelt, skärpning.
Tillslut kom alla i allafall iväg, Frida gick en omväg för att lämna ett alla hjärtans dag-kort till bästa vännen som är hemma med magsjuka. Fina Frida. Jag gick med David till hans nya dagis, istället för 15 min i bil har vi nu 5 minuter promenad
till förskolan, hur fantastiskt är inte det?
Väl hemma igen är det så otroligt lugnt, kontrasten mot morgonbestyren med barnen är så påtaglig och jag njuter av tystnaden samtidigt som jag kör igång med dagens uppgifter. 2,5h senare är allt inlämnat och nu har jag en långlunch framför mig i väntan
att få tillbaka uppgiften för ev korrigering. Solen skiner och jag bestämmer mig för en cykeltur (nu när jag dessutom har koll på prylarna. Tex vart cykeln är och sånt..) känns himla lätt att trampa uppför backen utan vagnen på släp och då jag passerar
längdspåren kan jag konstatera att cykeln var rätt val. Senaste dagarnas regnande har minst sagt tagit hårt på det tunna stackars snötäcke vi hade. Kändes som maj snarare än februari.
Trampade på mot Bodsjöbränna och upp mot skalstugan, lite ojämnt och bitvis halkigt underlag men inga större problem att cykla. Benen kändes skapliga men pressade inget, körde långa tröskelintervaller inomhus igår så njöt av att bara trampa sådär lagom
idag. Efter 1h vände jag 50 minuter senare var jag hemma igen, mer utför på vägen tillbaka. För mig som sällan cyklar långt är det nästan att klassa som ett långpass nuförtiden och det kändes otroligt lyxigt att kunna göra det på lunchen! Fick dessutom
tillbaka uppgifterna utan att behöva korrigera något, så kunde hämta David lite tidigare.
Efter det har eftermiddag och kväll gått i ett med aktiviteter för både Frida och Sam, men nu är det nattningsdags! En fin sista hemmastudiedag, i morgon är det Storlien som gäller
Så lite snö kvar… 😢
0 kommentar(er)
