Maria Karlberg

Storslagna planer som blev till sjukdom. Frida var sjuk förra veckan, hela 5 dagar med feber och hon var dödligt uttråkad här hemma de sista dagarna. Knappt hann hon bli frisk innan jag fick rapport hemifrån i söndags att David fått feber. Tomas tog vabben på måndagen och på kvällen kom jag hem från Storlien och tog över. På tisdagen åkte jag runt med David i bilen och fixade lite småärenden inne i Åre, det var olika paket som skulle hämtas och nya skidtrugor inhandlas. Skulle sen cykla ett pass på trainern medan David sov, men jag kände mig lite smådeppig och ynklig och klen, så när internetuppkopplingen strulade och jag inte kunde se den serie jag tänkt se bestämde jag mig först för att skita i det. Men efter att ha stått och tomstirrat genom fönstret en stund insåg jag att skulle jag må något bättre än jag gjorde just då så var det nog ändå cykeln som var den bästa lösningen. Slog på en av Roy Anderssons konstiga filmer som matchade min sinnesstämning och började trampa, och 50 minuter och 6 stycken 30 sekundersintervaller senare kändes allt såklart mycket bättre. 

Orkar i alla fall hjälpa mamma byta till lössnötrugor

Mycket gos när liten är krasslig 

Den här vårdeppen, jag börjar vänja mig vid att den dyker upp lagom till att solen får oss att ta av ett lager kläder och grilldoften sprids över bostadsområdet. Jag har också märkt att den minskar om jag undviker Instagram och andra sociala flöden.. jag blir helt enkelt alltför påverkad av att se andras perfekta dagar och får känslan av att alla andra lyckas få till allt som jag tycker är svårt. Avancerade utflykter till vackra ställen med glada barn, storslagna vyer och den där jäkla solen som skiner hela tiden. Nej, det handlar inte om att jag är missunnsam, det handlar om att det får mig att känna mig misslyckad. Jag VET att det är en filtrerad sanning, jag vet att det är ögonblicksbilder ryckta ur ett sammanhang och jag är väl medveten om att jag får det bästa ur 10 olika personers liv och gör om det till en och samma fantommänniska. Ändå reagerar min skalle som den gör. Därför undviker jag i perioder sociala flöden, så ta det inte personligt om du just nu inte får en like av mig på senaste inlägget, jag har antagligen inte sett det.

Men desto bättre mår jag av sällskap på intervallpass då och då, och i onsdags lyckades jag och Helena tajma så vi fick till en löppass med 15 x 1 minuter. Jag sprang med vagn och det vore attraktivt att skylla på det men sanningen är att jag är hopplöst efter när snabb-Helena sätter fart på benen 😅 men det blev ett fint pass och det kändes allt ordentligt i benen, första fartpasset utomhus på länge.

På kvällen var Frida och Sam riktigt duktiga och tog sig själva med skidor och allt till slalomträningen, helt utan att jag behövde tjata på dem. Väldigt tacksamt när man är själv med dem och fast hemma pga sjuk lillebror. 

Dagen efter vaknade även Sam med feber och skulle den vara lika långvarig som för Frida och David var det bara att glömma helgens påskplaner. Efter lunch tog jag fram cykeln, bäddade ner en fortsatt febrig David i vagnen och tog en ganska lugn cykeltur till Nordhallen. 

Så kom långfredag och Tomas kom hem med nattåget från Stockholm. Han och Frida drog iväg på pimpeltävling medan jag var hemma med två nu helt feberdäckade pojkar. Försåg dem med glass och saft och när de somnade satte jag mig att cykla en stund på trainern

Två sjuka

När fiskegänget kom hem fick jag mig en skejttur också, halva passet med sällskap av Helena och halva själv. Tog faktiskt ett utförs-KOM på Strava, det är banne mig inte ofta!

Idag lördag mår grabbarna bättre. Jag fick en oväntat fin löprunda på skoterspår i skogen på morgonen och känner att saker och ting börjar ordna till sig. Efter lunch följde jag med Frida på utflykt tillsammans med hennes bästa väns familj, dom skulle vintertälta och jag gjorde följa fram till lägerplatsen. 

Glad påsk på er!