Maria Karlberg

De senaste dagarna har mina barn fått vara med på fantastiska äventyr tack vare sina vänner och deras föräldrar. Under påskhelgen fick Frida som jag nämnde i ett annat inlägg följa med sin kompis familj på vintertältning med allt vad det innebär. Och inte nöjde dom sig med det, dagen efter tog dom med alla tre barn (sina egna två + Frida) på topptursdebut där barnen fick gå uppför på längdskidor och föräldrarna bar deras slalompjäxor + skidor för att sedan svida om på föttern inför nerfärden. Det var en strapats, Frida klagade på att det var svårt att få fäste och det tror jag det med de korta skin-remsorna dom har under skidorna. Så nu överväger jag att köpa långa stighudar av den smalaste sorten att kunna sätta under barnens längdskidor, för även om det blir lite utrustning att släpa för oss vuxna känns detta som det bästa sättet att introducera toppturandet i barnens värld. 

 

En vintereld 

Två tjejer på väg uppåt!

Gänget var i allafall inte hemma förren lagom till middagen och hade då varit ute en bra bit över ett dygn och jag är så glad att hon fick följa med på äventyret. 

 

Några dagar senare drar jag iväg till Storlien för jobb igen och Tomas blir lite fjättrad vid hemmet då han måste ta emot en leverans studsmattor som vi i området gått ihop och köpt tillsammans. 

 

Så jag sitter på jobbet när jag får en massa meddelanden i en sån där gemensam föräldrachatt att Sams kompis med familj ska åka till skidparken i Åre och lattja och frågar om Sam vill följa med. Flera timmar senare får jag en bild på honom och hans två kompisar tillsammans med freestylemogulen Jesper Tjäder och det bara strålar om grabbarna. 

 

Alltså vilken tacksamheten över att dom får följa med sina vänner på olika äventyr när vi av olika anledningar har begränsade möjligheter, det värmer så in i bängen! Och samtidigt får jag lite skav i samvetet, för att jag själv är dålig att ta med barnens vänner på saker. Orsakerna är flera - ofta rent praktisk då vi fyller en bil själva med vår familj. Men även om det bara är till exempel jag och barnen så drar jag mig lite för att bjuda med barnens vänner, för att jag känner att jag inte rår ihop det riktigt! Är David med upplever jag att all energi och fokus går åt att hålla reda på den lille mannen så jag räcker inte till att hålla koll på fler barn, knappt mina egna. Jag har också en oro att kompisarna inte ska ha roligt, eller att det ska hända något som att de typ slår sig eller blir ledsna över något annat och behöver sina föräldrar och hur jag ska hantera det. Och de gånger jag har haft med fler ungar än mina egna på olika utflykter så har jag varit rätt rejält slut i skallen efteråt, det är som att det tar så orimligt mycket energi att se till att alla har det bra och trivs. Jag är så imponerad av hur alla orkar så mycket… borde väl bara vara tacksam och glad men det där samvetet jag fått med mig i livet lämnar mig aldrig ifred. Tänk att det finns så mycket att ha dåligt samvete över, och tänk så många känslor av olika slag som kommer med hela föräldrapaketet. Stundvis mer än jag klarar att hantera.

 

Jag har en flera fina bilder från deras äventyr men då det inte är mina bilder och deras vänner är med på dem vill jag inte lägga ut alla här,