Tidigare i somras när jag lyckades knipa segern i Åre Run n Bike fick jag ett lite ovanligt pris - nämligen 4h personlig coaching från företaget YesP, ett företag med massor erfarenhet av att vägleda kanske framförallt inom näringslivet. Dom jobbar med
målsättningar, prestationer, gruppdynamik och en massa annat. De har även hjälp en del idrottsmän mot framgångar.
Jag hade lite kort kontakt med dem för någon månad sedan, men då jag hade svårt att finna ett område i livet just nu där jag tyckte jag kunde ha nytta av deras hjälp och erfarenhet så bestämde vi att skjuta lite på det hela. Framförallt ville jag landa
lite mer i nya jobbet och det förändring det innebär, jag kunde inte bestämma mig för om jag ville nyttja priset i arbetslivet eller i idrottandet. Men så gick tiden, det där priset låg och pockade på i bakhuvudet, och när det fick ligga där
och mogna lite så landade jag till slut i att jag ville använda det till att utvecklas inom träning och idrotten. Det är ändå i den korgen jag lägger mitt största engagemang och det jag tycker är roligast. Jag har aldrig varit
någon "karriärist" och just nu är allt så himla skoj med jobbet ändå.
Jag hade dock fortfarande svårt att mer exakt finna ut vad jag möjligen kunde behöva hjälp med. Det rullar ju på med träningen, har inga större bekymmer egentligen förutom att kroppen fortfarande inte vill springa så mycket som huvudet men det antog jag
att de ändå inte kunde hjälpa mig med. Men någon som skaver till emellanåt, som jag inte riktigt greppat tag i för det känns som lite "förbjuden mark", är en längtan efter något större. Något lite mer vågat mål, något som kräver mer än den slentrianmässiga
träning jag bedriver idag. Varför förbjuden mark undrar ni kanske? Jo men jag har ju haft mina mer kompromisslösa år, åren då jag satsade mer på långloppscyklingen. Då vi planerade semestrar och egentligen hela livet efter tävlingskalendern. Åren
då min agenda gick först. Samtidigt som vi flyttade till Åre gjorde vi också ett medvetet val att det var lite slut med den livsstilen, med de långa avstånden och ännu ett litet barn skulle det bli alldeles övermäktigt. Dessutom flyttade vi för att
vi villa vara här, inte resa härifrån. Men ändå, ibland dyker det upp det där lilla skavet, det som säger att jag inte är heeeeelt klar med att sätta höga mål, vilja bli bättre och prestera på mitt max. Träna mer målinriktad och fokuserat, bli lite
mer obekväm och göra det där lilla extra.
Jag står fortfarande fast vid att det inte får ske på familjens bekostnad, jag vill inte ännu en gång sätta min agenda över någon annans. Men jag tänker att jag kanske ändå inte behöver skämmas över att jag vill detta? Jag kanske ska våga tänka tanken
på något större, våga försöka bli bättre. Jag inser nu i skrivandets stund att "våga" är precis rätt ord, för i ett försök att bli bättre på något ligger också en risk i att misslyckas och besvikelsen i det. Det är klart att det är en förbannat
go trygghet i att gneta på som man gör också och inte räkna med så mycket. Varje framgång blir en bonus. Inget fel med det, men det är ju KUL att känna att man vill mer och våga försöka!
Lite såna här tankar bollade jag med "min" coach på vårt första möte. Det var kul, han var sån där som lyckades fånga in och konkretisera mina flummiga tankar och gav mig olika perspektiv att se på saker. Superproffsigt. Det är ju inget enormt dilemma
eller livskris jag kom dragandes med men oavsett vad det leder till så kommer jag få med mig något bra från våra samtal. Jag ser fram emot fortsättningen! (måste nämna också att jag fick en coach som är rejält dedikerat ultralöpare och bla sprang
100k på Fjällmaraton i somras. Bara det inger förtroende =)
I övrigt så har hösten startat med dunder och brak, vi har helt klart levlat upp flera nivåer när det gäller att pussla ihop jobbresor med vardagslogistik och vab-dagar. Kanske vi som ska starta coachingföretag? Eller jag kan dela med mig av nycklarna
här, varsågoda - Kommunicera väl, vill varandras bästa och var snäll!
0 kommentar(er)
