Satt på tåget mot Stockholm igår och skrev ett inlägg, men eftersom SJ är totalt efterblivna gällande nätverk och uppkoppling gav jag tillslut upp och inlägget försvann. Tänkte skita i det men sitter ensam på hotellet nu och har inte så mycket at göra (vilket i sig är lite av lyx som småbarnsmamma).
Jag började skriva om i söndags, när jag tog Rockyn och cyklade bort till Björnen för säsongsdebut av banorna där som öppnade på dagen. Klockan var runt 7.30 när jag drog iväg och det var en kall morgon, bara 5-6 grader och duktigt med blåst. Planen från början var att köra lite kringelikrokar på Skutan på vägen dit för att få till ett långpass och samtidigt samla höjdmetrar, men med en kräksjuk unge hemma och oklart hur mycket Tomas som gräsänkling skulle behöva vabba kommande vecka nöjde jag mig med kortaste vägen dit så det skulle finnas tid för honom att jobba in en dag. Jag har som svårt att få till de där långpassen. En timme eller en och en halv tycker jag är hyfsat lätt att klämma in i princip varje dag, men börjar vi snacka 2-3h så blir det väldigt mycket klurigare! Men visst, hade jag tyckt det var jätteviktigt så hade jag löst det genom att sova ensam och gå upp jättetidigt de morgnar jag tänkt köra längre pass, men nu har jag valt att ta morgonen med barnen istället och låta Tomas sova iaf en liten stund till eftersom jag ändå är vaken innan barnen. Har ju egentligen inget längre lopp jag tränar inför så har inte tyckt det varit riktigt värt att prioritera långpassen helt enkelt.
Men till Björnen kom jag, 15 km transportsträcka som uppvärmning och väl där tänkte jag att jag skulle trycka på ganska rejält ett varv på den 7km långa Graniten för att få som ett referensvärde inför säsongen. Och såklart en värdemätare var jag står jämfört med föregående säsong...
Så jag drog iväg och tryckte på ordentligt ut på slingan, och så himla jobbigt det var! Där och då, med brinnande lår och hjärtat i halsen tänkte jag tankar som "är det verkligen värt det?" Ska jag fortsätta lägga all denna tid och slit på att jaga mina egna tider som jag kanske aldrig ens kommer att slå? Det krävs så mycket att bara uppräthålla den nivå jag redan uppnått, och är det verkligen tillräcklig drivkraft i sig att bara vara i bästa fall lika bra som tidigare?
Det är ju inte så att jag inte tänkt dessa tankar tidigare. Att ifrågasätta sitt idrottande, eller vad det nu är man lägger sin tid på, och förnyar sitt "varför" är väl egenligen rätt sunt. Tillbaka till Graniten. När den första jobbiga delen var avklarad och det blev mer utförskörning, och jag kände att kurvtagningen och tekniken ändå satt där, DÅ är det ändå förjäkla kul att försöka köra fort. Bara den känslan räcker ganska långt som ett "varför". Men för en tävlingsjävel som jag, är det tillräckligt? Jag vet inte riktigt. Om jag nu inte kommer slå mina egna tider, kommer jag ändå tycka det är motiverande och kul att träna och cykla hårt? Lite tveksam faktiskt, men kanske.
Men hur gick det då? Jag var ca 1 minut långsammare på hela varvet jämfört med mitt egna QOM, ca 19 minuter istället för 18. Det är väl egentligen ok, första varvet för säsongen och så. Men ändå. Hade gärna varit liiite närmare...
Dagen efter stod dock en del av mitt "varför" glasklart skrivet högt uppe på fjället. En morgonjogg uppför slalombacken som kändes ovanligt lätt, vid linbanans bergstation fortsatte jag vidare obanat ut på fjället och det var sådär ljuvligt som det bara kan vara. Även löpningen har känts lite halvtung senaste veckorna så åh vad njutigt det vara att äntligen få springa med lätta ben bland mossa, ljung och sten på fjället med denna utsikt som jag aldrig aldrig ledsnar på!
0 kommentar(er)
