Lagom till att träningsvärken lagt sig kommer här en lopprapport från helgens Salomon 27K. Håll till godo!
Hade ju nojjat och beklagat mig hela veckan inför loppet om hur jag skulle fixa att springa över 25km - distansrekord sedan jag börjat springa mer igen efter senaste årens cykelsatsning - så det var med stoor respekt inför vad som komma skulle som jag
hoppade in i bilen på lördagsmorgonen. Samåkte med Magnus, en god granne som också skulle springa, och två vänner till honom. Fint att få snacka av sig lite och peppa varandra innan start. Väl i Trillevallen sprang jag på Natta och vi slog följe under
en kort uppvärmning. Kände väl inte att jag ville springa mer än nödvändigt innan start men samtidigt vill man kunna vara med i startrusningen för att inte komma alltför långt bak i ledet när grusvägen smalnar av till leden upp mot Vällistes topp.
Starten gick och som väntet drog fältet iväg i (för mig) högt tempo. Bet i hyfsat, pulsen var skyhög men det blev åtminstone ingen flaskhals in på leden där jag låg i klungan. Strax började stigningen och alla runt mig började gå uppför. Tycker att detta
är svårt, jag kan ju oftast småspringa även där det är riktigt brant, men hur mycket kommer det straffa sig senare? Valde i alla fall att springa en bra bit uppför och på så vis kunde jag passera säkert 10-15 löpare. Men när det brantade på ännu
mer och jag började bli rejält trött i benen så valde jag också att börja gå, men försökte växla upp till jogg på de något flackare partierna.
När jag tillslut nådde toppen, ca 5km in i loppet, var jag skittrött och började ifrågasätta vad jag höll på med. Men så kom utförslöpan, och vilken fantastiskt utförslöpa sen! Så sjukt fin och kul, först flytande ner över fjället och sen in i ett mer
tekniskt parti genom skogen. Tänkte att även om jag totalväggar i nästa stigning så var det värt det för detta.
Nere på platten innan nästa fjäll (Grofjället?) blev det betydligt mer tunglöpt, det var nästan som att springa i myrmark i svagt motlut. Inte riktigt klafs-myrmark men sådär så det är väldigt blött, mjukt och tungt underlag. Det blev till att hitta
ett lagom jättelångsamt lunk-tempo där pulsen inte var alltför hög men ändå så man tuggade sig framåt. Så när nästa klättring väl började var det bara skönt, marken blev torrare när man kom lite uppåt. (OBS, detta tunga parti kan ha varit efter nästa
fjäll?- jag blandar ihop det lite här känner jag)
Ända från nedförslöpan från Välliste sprang jag mer eller mindre solo, vilket var jätteskönt. När det är en distans jag inte känner mig helt trygg med föredrar jag att helt och håller få göra mitt eget race. Sista fjället (Hållfjället? pinsamt dålig koll)
bestegs med förvånansvärd lätthet, uppenbart är det inte höjdmeter utan distans och fart jag har problem med. Men på toppen, ca 16-17 km in i loppet började jag bli rätt så mosig. Dessutom hade jag svinigt ont under fötterna och det var nästan gruvsamt
att sätta ner foten i varje steg. Särskilt utför, så hade svårt att utnyttja min annars hyfsat goda utförslöparförmåga. Nere vid sista vätskan efter knappa 20 km hade jag fått för mig att det mest var utför kvar ner till målet, men det hade jag
allt fått om bakfoten för det var 2 km mest uppför innan det var dags för den sista långa utförslöpan. Någonstans på den här sträckan blev jag omsprungen av en tjej men orkade inte ens försöka svara med en fartökning. Nu ville jag bara komma
i mål. Törstig var jag också, trots att jag haft 1,5l sportdryck i ryggan och druckit vid varje kontroll så fick jag stanna vid vartannat vattendrag och häva i mig en kåsa fjällvatten. Fattar inte att jag behöver så dricka så mycket, men kissade inte
heller först flera timmar efter målgång så var knappast övervätskad. Ca 2km från mål stod Tomas och barnen och hejade, men knappt ens det gav någon energi. Så länge det var utför kunde jag ända springa, men när banan de sista 500m vände uppför
igen mot målet behövde jag använda hela min viljestyrka för att inte börja gå. Vet inte när jag var så slut senast! Tillslut korsades i allafall den efterlängtade mållinjen efter 2h, 31min och 19sek och som 12e tjej. Jag var orimligt andfådd
flera minuter efter målgång trots att jag nästan gått sista biten, och bäljade i mig ytterligare 6-7 fulla kåsor vatten.
Vilade en stund med familjen, pillade i mig lite mat utan aptit, sen tog vi oss långsamt bort till bilen. Tomas svidade om till cykelkläder för att köra sitt pass för dagen medan jag och barnen åkte ner till badplatsen i Ottsjö. Himla fint var det,
första gången vi var där. Och sagolikt att få bada av sig all ingrodd svett och skit och barnen fick svalka av sig också innan vi fortsatte hemåt.
Bad i Ottsjö
Kvällen firades sen på absolut bästa tänkbara sätt med smashed burgers och finbärs tillsammans med Jonna och Johan, och alla barn (som vi stoppade i badbaljan). Bara älskar det- träna för något, prestera så bra man kan, bli svintrött och fira med
familj och vänner. Nyckeln till lycka!
Afterrun ❤️
Är för övrigt riktigt nöjd med resultatet. Jag visste att jag inte riktigt hade distansen i kroppen, så tiden och placeringen var till och med i överkant av mina förväntningar. Men nästa år, DÅ.... =)
Dagen efter var det dags för Minimaraton, och jäklar vad Frida och Sam sprang! Kul att se hur taggade dom var. Längesen man hade det löpsteget 😅
Lillebrorsan hack i häl
…medan minsta brorsan chillade mer 😎
0 kommentar(er)
