Sen Adventure Race Medelpad har det inte hänt mycket på tränings- och tävlingsfronten, vilket varit enligt plan. Tänkte ju att jag skulle ta några veckor med lite annat fokus, och det måste jag säga att jag gjort också. David har skolats in på dagis, tyvärr fick han inte plats här i Duved utan går på förskola i Björnänge 15 km härifrån. Nackdelen när små orter växer fort, det byggs ganska friskt med hus för både fritids- och permanentboende och sen tycks det komma som en chock att alla dessa människor som flyttar in har små barn som ska ha barnomsorg på dagarna. Nu han han nätt och jämnt gå klart inskolningen innan han blev förkyld, och nu är han inne på andra veckan hemma så det blir väl nästan till att skola in på nytt sen. Alltså hösten har vart helt VAB-galen hittills. Förkylningar och magsjuka och nya förkylningar i omlopp. I skrivandets stund sitter jag själv med tjocka bihålor, huvudvärk och skrovel i halsen...
Men när det inte händer så mycket med träningen tänkte jag berätta lite om vad som händer i livet annars. Har ju inte skrivit så mycket om hur jag löst det med jobb och så efter flytten till Åre, kanske just för att det inte funnits så mycket att skriva. Har i olika omgångar haft lite olika jobbgrejer på G men varje gång har det gått om intet - fel tajming (svårt när man inte har barnomsorg fixad) tjänster som gått till andra, förväntade arbetsbehov som inte blev ett behov... och jisses vad jag nojjat och grubblat och legat vaken många nätter pga detta. Ibland har jag rent av ångrat att jag sa upp mig och flyttade. Ett jobbsjälvförtroende som gradvis minskat och minskat. Jag som verkligen mår bra av rutiner och behöver ett jobb att gå till för att må bra, för att känna mig "värd" eller hur jag ska säga? Ja ni fattar, det har varit jobbigt, och att man inte får jobb är väl inget som är jättekul att skriva om...
Men, i slutet av sommaren ringde chefen för leg. personal i kommunen och undrade om jag inte ville jobba några dagar i veckan under september och oktober. Hade varit på intervju där för ett större vik i våras men då var som sagt tajmingen fel. Nu var det dock perfekt tajming, så lagom till att David började som inskol ing började jag jobba 2-3 dagar i veckan på korttidsboendet i Järpen som sjukgymnast, och det är jättetrevligt. Har dessutom kunnat cykla till och från flera dagar vilket ger 68 fina kilometer i benen. Ibland har jag cyklat från dagis som ligger 20km från jobbet. Men det verkar som att cykeldagarna längs E14 börjar vara räknade, med minusgrader och snö i prognosen känns det alltför osäkert att ge sig ut på cykel och trängas med långtradare och lastbilar längs den vägen, och cykelvägar är liksom barnomsorgsplatser inget man satsat speciellt hårt på i den här kommunen. Efter det här vikariatet har jag faktiskt ett annat jobb klart under vintersäsongen, men tänkte skriva mer om det en annan gång.
Håller på att klura lite vad jag ska ha för upplägg på träningen i höst och vinter, OM jag ska ha något upplägg? Svårt att följa planer när träningen styrs så otroligt mycket av hur vardagen ser ut och vilka möjligheter som ges. Men jag tror jag behöver ha någon slags struktur för att utvecklas, nån form av periodisering. Ska fundera lite mer på hur jag ska få till de utan att det blir för detaljerat. Tycker det är svårt också hur jag ska tänka när det blir så många olika idrotter, just nu är det bara löpning och cykel men strax kommer skidor in i bilden också. Jäklar vad kul det ska bli, ser verkligen fram emot längdskidsäsongen i år!
Har kommer lite bilder som får sammanfatta tiden som gått sedan senast jag skrev
Hela familjen cyklade Höstloppet XCO i Björnen
Några snabba (nåja...) tusingar längs Åre strand med Nathalie
Vi sprang Run of Hope för barncancerfonden. Både Frida och Sam tog sig runt den 5km långa och rejält kuperade banan i Åre.
VAB, VAB, VAB... men oj så fina höstdagar vi haft
Sam har fått hänga med en kompis och testa hans cross! Gissa vad som står på önskelistan...
Drt är mycket brädspel nu, kanonsätt att umgås hela familjen. En och annan som surat ur pga orimlig "orättvisa" såklart men ser det som en del i barnens utveckling att lära sig ta förluster =)
Mitt bland dagar med stormbyar och regnoväder fick vi en förmiddag som var totalt vindstila med dimman som låg tjock nere i dalen. Vi packade frukostmackor och kanelbullar och gick upp på fjället, och det blev en såndär riktig kalastur som man aldrig tar för given när man har med barn att göra.
0 kommentar(er)
