Jag vet inte hur många gånger jag tänkt skriva det här inlägget. Formulerat meningar i huvudet som aldrig kommit i pränt. Varannan gång har det handlat om hur himla bra det är här och hur väl barnen och även vi funnit oss tillrätta, och varannan gång
har det handlat om hur fruktansvärt trött jag varit och hur kaoset i mitt huvud har sänkt mig totalt. För det är precis så det har varit under dessa flyttveckor. Jag har jublat inombords många gånger, men ännu fler har de tillfällen varit som jag
kännt mig helt under isen och antingen tagit mig an dagen med en slags trött apati eller med stress och irritation.
Jag var förberedd på det - att leva i ett kaos är inget jag är speciellt vidare på att hantera. Men det har nästan varit värre än jag trodde. Vardagen med tre små barn är tillräckligt kaos i sig, och i normala fall hanterar jag det med
en minituös struktur och kontroll på var jag har alla saker samt genom att preppa och förbereda allt jag kan från att ladda kaffebryggaren kvällen innan till att packa fikalådan till dagisutflykten och lägga fram kläder till morgonen. Och
ett pucko kunde ju räkna ut med lillfingret att det här med att flytta hela bohaget till halva ytan samtidigt som vardagen drar igång med skola, dagis, jobb för Tomas och bebisliv för mig inte skulle vara någon succé. Lägg därtill att jag
gick in i hela projektet med energinivåer som inte direkt var på topp efter en intensiv höst och vinter. Vissa tycks vara naturbegåvningar på det här med föräldraledighet, medan andra (jag) typ går in i väggen av att vara så in i bängen mycket mamma
hela hela tiden! Allt detta tjat, trots och ständiga små och stora utbrott gör mig helt vansinne! Ilska, dåligt samvete, förlåt och prat och så om igen. Och igen. Och igen. Ambitionen att ta mig en stund för mig själv här och där och ladda batterierna
har helt enkelt inte hunnits med/prioriterats tillräckligt. Den enda tid jag har när jag inte är med något barn är när jag tränar, och även då har jag med mig David i säkert mer än 50% av passen. Och att nu försöka skapa ordning bland alla saker och
samtidigt rådda alla ungar, samt att vi saknat både förvaringsmöbler och garderobsinredningar tills för bara en knapp vecka sen har vissa dagar knäckt mig rätt rejält.
Jag vet att det inte är speciellt snyggt att beklaga sig över mammarollen - den är både självvald och något många får kämpa hårt för att uppnå, eller kanske inte ens har möjlighet till. Jag är medveten om det och denna klagosång har faktiskt inget
med otacksamhet att göra. Tvärtom, jag är galet tacksam och tänker på det flera gånger varje dag. Men lik förbannat är jag just nu rätt slutkörd.
Det är liksom därför detta inlägg tagit tid på sig, jag har helt enkelt inte orkat. Men bara för att jag energin just nu räcker till fotknölarna betyder det inte att det inte finns underbara, glada och fina stunder! Eller att jag inte trivs med livet
och de val vi gjort. För det är verkligen, egentligen, hur bra som helst. Jag har njutit av mer och bättre skidåkning dessa veckor än jag gjort totalt de senaste 5 åren. Att ha längdspåren 100 meter från dörren betyder allt när man har småbarn och
inte all tid i världen. Att barnen har hittat vänner bland grannarna och stortrivs på dagis och skola. Att dom går på både slalom- och längdskidträning och kommer hem helt rosiga om kinderna och berättar om hur dom lekt kull utan stavar och åkt som
både köttbullar och ljus och avslutat alltihop med en raket gör mig helt lycklig i hela kroppen. Att vi tar sparken till affären och tar på slalompjäxorna i hallen för att gå den korta biten till byliften. Att Frida kan gå själv, eller med sin nyfunna
bästis, till och från skolan. Att jag har en av mina barndomsvänner på andra sidan bäcken. Att jag ser fjället genom fönstret. Jag njuter av allt detta, och det gör mig övertygad om att vi kommer att ha det hur fint som helst här. Men jag måste liksom
få ordning på allt först, jag behöver ordning, struktur och rutiner. Och mer sömn, som vanligt.
Jag måste ändå skriva några ord om träningen också. Första veckan på plats gjorde jag nog ingenting som kan liknas vid träning, men sen insåg jag rätt fort att om jag skulle fixa att ta mig igenom hela flyttprocessen så var jag tvungen att komma ut. Det
är ändå den bästa av terapi man kan få. Men på nått vis har träningen känts lite svårare att få tid till, antagligen för att det saknats vardagsrutiner. Och kanske för att lilleman blir allt större och svårare att lägga om kvällarna,
så jag kan inte längre räkna med att kunna köra ett pass efter läggning. Och att vi inte längre har ett eget rum för trainern gör det svårare att köra på den när barnen är hemma. Men tränats har det gjort. Jag har inte brytt mig så mycket om
vad jag kört, mer sett till att bara komma ut på ett pass i princip varje dag. Det har blivit en salig blandning av framförallt skidor och löpning men även några pass på cykeln både ute och inne. Jag har försökt hålla fast vid
att köra två intervallpass i veckan, varav ett gärna på cykeln. Har liksom svårt att släppa det helt, vill gärna hålla koll på att jag sätter mina watt. Varför jag nu ska göra det kan man ju undra när jag inte direkt har några specifika cykelmål för
året? Aja, nått måste man väl få hålla fast vid när allt annat är kaos! Långpass har känts svårt då ledig tid tillsammans just nu känns oerhört viktig för hela familjen. Jag har istället delat upp det och kört ca 1,5h distanscykling på morgonen med
David i vagnen och sen lagt till en timme på trainern efter att barnen somnat på kvällen. Good enought. Och vad som gör mig gladare än gladast är att löpningen funkar bra just nu, inga smärtande knän, höfter, hälsenor eller vader för tillfället. Peppar
peppar... Tar det ändå fortsatt väldigt försiktigt, de flesta passen ligger på bara 5-8km och idag var första gången jag körde lite hårdare intervaller i löpningen med 10 x 2 minuter. Skidåkningen är mest njuta, jag behöver få in ännu mer vana och
styrka här innan jag riktigt kan pressa mig i någon form av hårdkörning känner jag. Det är tuffa spår så det blir jobbigt ändå kan jag lova! Även om jag inte har några jättespecifika mål så är träningen kanske viktigare än någonsin just nu. Får se
om jag strukturerar upp det hela framöver med lite mer block-tänk och periodisering eller om jag skiter i det och bara kör på. Det är ju sjukt härligt att åka skidor så det kommer jag göra så mycket jag kan så länge jag kan även om det är den disciplin
jag har minst lust att tävla i. För första gången längtar jag inte efter sommaren, det får gärna vara vinter länge länge till!
Så, äntligen fick jag ur mig lite text, får väl se hur länge det dröjer till nästa gång. Ha det gott!
Hittat en nya vänner med både två och fyra ben
Såhär fint har vi det också ☺️
Mitt allt. Kanske mer än nånsin ❤️
En som kommer växa upp i en slalombacke!
Bröder ❤️
0 kommentar(er)
