Nog är det på sin plats med ett inlägg efter två löpta race under Fjällmaratonveckan här i Åre. Först ut förra lördagen var Ottsjö 12K. Jag hade länge ambitionen att springa Salomon 27K som gick samma dag men pga olika saker, framförallt gammelkroppen som ojjar sig så fort jag försöker springa längre eller snabbare, så ändrade jag mig och anmälde mig istället till 12 kilometer. Och det är ungefär det längsta jag sprungit också förutom min och Evas fjällöpning så trots att jag mer än halverat distansen så var jag nog så nervös inför starten.
Vädret lovade soligt och fint så vi packade in hela familjen och rullade till Ottsjö på lördagmorgonen. Efter lite gnäll över lång promenad från bilen och kyliga morgonvindar så bröt solen fram och värmde fruset barn, efter det hade vi alla en strålande fin dag i Ottsjö.
Själv hade jag lite svårt att tagga igång ordentligt på själva tävlingsgrejen eftersom jag inte kände mig i toppform, hade ingen koll på motståndet och inga egentliga mål uppsatta. Såg mest fram emot att få springa på den fina banan och bli ordentligt trött. Det gjorde också att jag inte hetsade hjärtat ur bröstet i startrusningen utan höll tillbaka lite för att låta kroppen komma igång någorlunda makligt. Och det var skönt, njöt av den vackra tallskogsterräng som de första kilometrarna gick genom. Tog några placeringar här och där tills jag hittat en position som kändes bra, hörde att jag då låg som 5e tjej och var rätt nöjd med det. Passerade Tomas och highfivade med barnen efter drygt 4km, precis då det började gå uppåt. 350 höjdmeter skulle klaras av på den 12 kilometer långa banan, efter ett halvår som fjällbor var detta inget som direkt avskräckte. Tvärtom misstänkte jag att jag skulle vara relativt stark i klättringarna. Trippade förbi några killar som gick uppför men blev omsprungen av dem senare när jag fick stanna för att ta ut en sten i skon. Sprang sen om dem igen och fick sällskap och bitvis lite draghjälp av ena killen in till mål. Efter uppförslöpningen gick banan längs platåleden, det är en typ 2-3 kilometer lång nästan helt platt och till stor del spångad led över mestadels myrmark. Väldigt fint! Sen bar det av utför och i sällskap med killen jag sprang om tidigare höll vi ett ordentligt tempo på grusvägen nerför fjället. Fick korn på en tjej framför mig som jag misstog mig på att hon sprang samma bana som jag, men det visade sig sen att hon kom från långa banan 27k som gick ihop med vår den sista biten. Men det visste jag inte då så gav järnet för att komma ifatt vilket jag också lyckades med, och även om det inte gav någon bättre placering så hjälpte det för att lyckas kräma ur det sista från benen och jag fick bli precis sådär trött som jag ville bli. Blev en 5e placering i mål och höll ganska exakt en snittid på 5min/km, vilket väl får anses som godkänt i fjällterräng även om banan inte var speciellt svårlöpt. Godkänt, men inte mer.
efter drygt 4km började det gå uppför Foto: Tomas Karlberg
Tre dagar senare var det dags igen, nu stod Peak Perfomance Vertikel K på schemat och denna gång var startfältet vasst. Jisses så många brunbrända gasellben som smlats där längs fram i startfållan! Jag backkade lite försynt till raden bakom och kände mig mer som en gammal ardennerhäst i sällskapet av mestadels 90-talister... det är bara att inse att man numer tillhör den seniora delen av de flesta startfält och vara glad att man ändå står där. Men ibland är gammal älds och när väl dieselmotorn fått upp ångan och maskineriet gnisslat igång så plockade jag ett gäng placeringar innan jag kände att jag hamnat på rätt position. Hade länge ryggen på två tjejer men fick den sista biten acceptera att dom sakta gled längre och längre ifrån mig.
upp upp upp! Foto: Fjällmaraton
Hade trots att jag bor här aldrig testat banan innan och visste inte alls vilken tid jag skulle satsa mot. Under timmen kändes som ett konkret och bra mål, men det var mest bara taget ur luften. Som vanligt hade jag heller ingen klocka och ingen koll på tiden medan jag sprang, jag gillar att bara gå på känslan. Banan flackade ut något efter de inledande helt brutala 2 kilometrarna som man fick klättra/gå uppför och de sista 3 var mer omväxlande mellan branta och mer löpbara partier. Här tyckte jag det var riktigt kul! Utifrån vilka starka tjejer jag visste att jag hade bakom mig tyckte jag att jag redan presterat bättre än jag trodde innen och var så nöjd så jag tillät mig att inte gå på tokrött hela tiden. Däremot frös jag som satan och var glad att jag valt långa tights istället för korta shortsen. Väl uppe blev det ilte gott målfållesnack med de andra löparna men mest ville man ner igen till kabinbanan där ryggsäcken med överdragskläder väntade. Tog kabinen ner, käkade en macka, kollade resultat (9e plats på tiden 54:20) och njöt av stunden tillsammans med Nathalie (som för övrigt ska köra Swedeman Extreme Triathlon om en vecka, DET är helt sjukt. Kolla in det loppet) innan jag cyklade hem igen, lagom till att alla barnen somnat.
Nu till veckan väntar ännu en fjällöpningstur, denna gång Jämtlandstriangeln över två dagar. Det blir långsam sociallöpning för hela slanten men distansen och terrängen kommer ändå göra det utmanande. Om ytterligare 1,5v är det dags för Åre Run n Bike, kanske det lopp som jag satsat mest mot i år. Det blir visst en hel del rejsat i år ändå, och som jag njuter av det =)
0 kommentar(er)
