Maria Karlberg

Tänkte vänta och se om det dyker upp några lajbans bilder från racet i lördags, men nu skriver jag lopprapport ändå. Får slänga in några bilder sen om jag fastade i snålblåsten på skutan. 

 

Prognosen hade lovat växlande molnighet och uppehåll på lördagen, men innan jag cyklade bort till starten i Åre slängde jag in ett par torra sköna brallor i packningen att dra på mig efter loppet för jag insåg att dom jag hade på mig snart skulle vara genomblöta. Det småregnade hela vägen in, men lagom till starten slutade det och kanske med lite god vilja kan man säga att det sprack upp lite i molntäcket. Velade in i det längsta om jag skulle ha tunna cykelvantar eller dom lite för stora flossade höstvantarna på mig. Det blev tillslut de tunna, har svårt att styra mitt halvpajade dämparreglage på cykeln när vantarna blir för stora. 

Då fick jag frysa lite istället.

På startlinjen stod kanske 12-13 tjejer (dålig koll) och drygt duppelt så många killar som skulle ta sig an löp- och cykelsträckan på Åre Extreme Challenge. Det är lite trist när det går två lopp samma dag och det ena är "huvudloppet", i detta fall ÅEC. Jag kände mig lite småmesig som inte paddlade, fast vilken annan dag som helst vore det rätt mastigt att ta sig an "bara" våra sträckningar. Nåväl, jag var i allafall full av respekt inför vad som komma skulle där på startlinjen, jag hade aldrig förut sprungit den östra leden uppför skutan men hört att den skulle bjuda på tuff löpning. Med mig på startlinjen hade jag min "gamla" cykelkombattant Ingrid, hon skulle också köra Run n Bike medan hennes sambo tog sig an även paddlingen i Lake-klass (som han gick och vann). Hur kul som helst att stå där med Ingrid i en startfålla igen men utan att behöva ha hjärtat i halsgropen av rädsla för en trång och hetsig cykelstart som jag brukar när det handlar om långloppen på MTB...

 

Starten gick och hela fältet kändes lite tvekande. Jag funderade om jag missbedömde utmaningen när jag gick upp i täten och småjoggandes uppför första slalombacken lämnade en liten lucka till de bakom. Borde jag också gå? Skulle jag vara helt rökt innan jag nådde toppen? Men det kändes bra så jag trippade på. När vi gick över trädgränsen brantade det på rejält och blåsten var inte nådig, men även om jag frös massor och kände mig pytteliten på jorden så kändes benen ändå bra så jag fortsatte gneta på, sprang där det gick at sringa och klättrade så fort jag kunde där det var som brantast. Leden var lite svår att se och sprang lite fel några gånger, men inget som tog någon längre tid innan jag hittade rätt igen. Insåg fort att jag inte alls tänkt igenom energiåtgången (som vanligt) och hade alldeles för lite med mig. Nojjade lite över det men det var som inte så mycket att göra åt det. 4 gel och svag sportdryck är såklart i minsta laget för att prestera över 4 timmar, men det fick gå.

 

Efter att ha hunnit ångra hela grejen (pga frös så galet mycket) flera gånger nådde jag tillslut toppen, och blev så glatt påhejad av de fina funktionärerna så jag blev i allafall lite varm i hjärtat åtminstone. Sen bar det av utför. Eller det bar inte av speciellt mycket, jag snarare hasade mig ner för stenskramlet på baksidan av skutan. Jag som tycker svår utförslöpning brukar vara ett av mina starka kort kände mig om möjligt ännu ynkligare än jag gjort på vägen upp. Harig och fumlig, kall och på darriga ben. Här var leden ännu svårare att följa och två gånger trodde jag att jag tappat bort den på riktigt, men hittade åter rätt snabbt tillbaka på rätt spår. Blev omsprungen av ladaren i herrklassen, han skuttade förbi som en annan bergsget och jag spanade längtansfullt efter hans försvinnande rygg. Men snart övergick sten till myr och även om det var blött kunde jag i allafall springa skapligt igen. Underlaget blev finare och vädret bättre ju närmare Huså man kom och det var riktigt mysigt ett tag. Men med 3-4 km kvar började det sticka till i vaden, precis på det sätt som det gjorde innan jag vid två tidigare tillfällen fått en muskelbristning i vaden, och jag visste att fick jag det var det slutsprunget för den här dagen. Försökte ändra löpsteget för att inte belasta vaden så mycket, men testa springa utan att jobba med vaden så märker du snabbt att det är rätt omöjligt. Varje meter närmare cykeln var en seger och jag så sjukt lättad när jag såg växlingszonen dyka upp framför mig. Snabbt skobyte och upp på cykeln, äntligen kände mig på säker mark.

 

Fast marken skulle visa sig vara allt annat än säker, efter en snabb inledning på grus- och traktorväg i stark medvind så försvann den nämligen. Marken alltså. Jag stod i ett bottenlöst träsk och funderade återigen vad poängen med detta var. Men utan att finna svar kravlade jag mig upp, slet upp cykeln igen bara för att dyka ner i nästa sumphål. Några dyk till och sen blev träskbotten såpass fast att det iallafall gick att segcykla sig genom skiten. Men jag hade ju cyklat banan innan, och även om det inte var på långa vägar så blött då så visste jag att belöningen väntade. Efter träsken följde banan längs en jättefin singeltrack som segade på i sånt där motlut som jag älskar att gneta uppför, där jag vet att jag är stark. Trampade om några bland de som körde hela ÅEC-banan och kände mig oförskämt fräsch i benen. Lyckades passera ledarkillen i Run n Bike igen också, bara för att bli omcyklad av dito när det bar av utför och han visade sig vara en hejare även på cykeln i det hala leriga underlaget. Nu var vi framme vid Åre Björnen där jag cyklat rätt mycket i sommar och jag såg fram emot en runda på banorna Mineralen-Koppart-Graniten. Tog mig åter igen förbi ledarkillen och denna gång skulle jag lyckas behålla ledningen in i mål. Inte så mycket mer att säga om resten, Tomas och barnen stod och hejade precis innan stigningen upp mot Fjällgården i Åre och nu fick jag en rapport att jag vid Björnen ledde med 11 minuter. Kände mig fortfarande relativt stark och tuggade på uppför de sista rejäla klättringarna innan jag fick vika ner i DH-leden Getrappet. Hamnade här bakom en barnfamilj på DH-hojar men dom det var bara skönt ligga där och slippa pusha mig själv utför, även om jag kände mig helt ok så började dagen såklart ta ut sin rätt i kroppen. Ner på vägen också full gas in i mål, på 4 timmar och 56 sekunder och först i Run n Bike-fältet. Såklart supernöjd och glad och sådär tacksam över att få hålla på med det här. Trots isvindar på toppen och bottenlösa sumphål. Med Tomas och barnen i mål, och fina Frida som gjort egna priser till mig. Då går det ju knappt att hålla tårarna borta. Tomas hade också fixat så himla fint med Leffe och chokladkaka. Han känner mig. 

 

Summa summarum så var det superkul att få tävla med kombinationen terränglöpning och MTB, önskar det fanns fler såna lopp! Stort tack till Åre Extreme Challenge för en riktig toppendag, det gör vi om! (och hatten av till alla som börjar med att paddla en sådär 2h INNAN dom ger sig på att springa över skutan och cykla tillbaka... mycket imponerad och jag kommer inte att göra det)

 

Såhär några dagar efter gör jag vad jag kan för att ta hand om min vad inför nästa race, Medelpad Adventure Race om nappa två veckor. Vaden känns ändå ok, med lite vila och rehab ska det nog gå bra. Sen börjar jag faktiskt se fram emot att tagga ner träningen några veckor och fokusera på nytt jobb och barnen, både Sam och David ska ju skolas in i förskoleklass respektive dagis. Mina smågrabbar....