Det var rubriken för den inbjudan vi fick från en gammal vän från löparklubben där jag och Tomas först träffades, IF Linnéa (finns en anledning att vår dotter heter Linnéa i andranamn). I söndags kväll slog vi igång datorn för en digital dejt med några av våra gamla vänner från den tiden kilometertider och maratonlopp var det viktigaste på agendan. Vissa har vi haft lite sporadisk kontakt med, andra hade vi inte alls någon koll på. Av de som var med så var det ingen som fortfarande sprang eller tränade i någon form i den utsträckningen vi gjorde förr, även om vissa tycktes hålla igång mer än andra. Men det var nog bara jag och Tomas som fortfarande satsade på idrottandet, även om vi nu också tonat ner just satsa-delen lite i och med Åreflytten. Alla har numera barn i lite olika åldrar men jag tror samtliga klassas in som småbarnsföräldrar, och konsensus var nog att livspussel och sömnbrist bidrog till det avtagande sportandet. Samt frågan om stress- när livet i sig ställer så höga krav, är det då rimligt att man också själv späder på med krav på träning och idrottsmål? Pratade även om fenomenet att man identifierar sig som "löpare", "cyklist" eller vad den nu må vara man lägger sitt krut på, och det problematiska med detta när man inte längre är beredd att offra lika mycket för idrotten. Vem är man då?
Jag gillar att fundera och diskutera runt den här typen av mer filosofiska frågeställningar, och har gjort det massor genom åren. Tankarna och svaren jag kommit fram till för mig själv har sett olika ut beroende på var jag är i livet, och svaren ser nog olika ut för dig och mig. Det är väl kanske det som är det fina, att det inte finns några sanningar. Men den tydlgaste förändringen blev då vi fick barn. Innan dess tyckte jag också att det var ett problem att jag identifierade mig så starkt som löpare, och känslan att jag inte var lika mycket värd om jag inte presterade på olika lopp. Men sen, när barnen kom, bev det nästan tvärtom. Löpningen, och sedan cyklingen, kändes plötsligt oerhört vikigt för att INTE tappa bort mig själv som enbart förälder. Det var då jag var Maria, och inte Fridas mamma. Detsamma gäller det där med stress och det ständiga vardagspusslandet. Träningen har nästan alltid varit frizonen, när man får andas ut, tänka klart och ladda om. Uan den hade jag varit körd i botten för längesen.
Men visst, det är en sanning med modifikation. Visst har man vänt ut och in på sig och ibland försummat barn och familj för att träningsdjävulen sagt att jag bara måsta ha in ett till intervallpass denna vecka, Men de tillfällerna får jag nog ändå räkna till undantagen hoppas jag. Då jag inte varit i balans, inte klarat av att zooma ut och se på tillvaron med perspektiv. Missat helheten för detaljerna.
Så jag fortsätter träna hårt. För att jag vill det och väljer det. Jag har svårt just nu att sätta ett mål som jag känner att jag taggar igång på, men tränandet i sig är lika viktigt ändå. Jag har liksom inte längre några problem med att identifiera mig som det, jag gillar ju att vara cyklist/löpare/skidåkare! Jag gillar också att vara mamma och sjukgymnast, surdegsfantast och odlarwannabe.
Igår var jag faktiskt en sån där cooling med randonnéutrustning som skidade rakt in i skogen och upp mot fjället för ett puderåk. Men det, mina vänner, är INTE något jag identifierar mig som! Snacka om nybörjare. Men nu stänger snart liftarna ner för säsongen här i Duved och då ska jag väl ändå kanske byta ut några cykelpass mot toppturande när pisterna blir tillgängliga för att ta sig upp till topparna. Vem vet, snart kanske jag kallar mig skidalpinist också!
0 kommentar(er)
