Vet ni, det är tufft att vara småbarnsförälder. Det jag var mest orolig över inför att få ett tredje barn var vad det skulle göra med mig som person att slitas mellan tre barns behov samtidigt som jag inte skulle få någon ordentlig sömn. Jag var faktiskt så orolig över detta att jag flera gånger ändrade mig - jo visst vill jag ha ett till barn- eller nä, tänk hur jobbigt det kommer bli - fast jo, det är ju bara för en kort tid, sen är resten av livet kvar - men ändå ganska lång tid, jag kommer vara stressad, arg och trött och pissjobbig att leva med... Typ så gick tankarna fram och tillbaka. Tack och lov att önskan efter ett till barn blev starkare än farhågorna för herregud vad oändligt tackam jag är över att vi har lilla David här hos oss. Och det har faktiskt gått över förväntan med både sömnbrist och stressnivå. På det stora hela. När någon frågar hur allt går så svarar jag alltid att det går jättebra och att jag trivs helt oväntat bra med livet som föräldraledig trebarnsmamma. För det är sant - på det stora hela.
Men så är det ju så att "på det stora hela" är inte lika med varje dags verklighet. För det går upp och ner, hela tiden går livet upp och ner. Och med sömnbristen och alla dessa små människor runt mig är bufferten till att hantera livets alla skiftningar väldigt liten. Typ obefintlig.
Det var en lång inledning för att få fram att jag är i en känslomässig svacka. Jag har haft en period när jag tycker allt mest är jobbigt. Jobbigt att vara med barnen, jobbigt att få ihop logistiken vareviga dag. Jobbigt att inte kunna ha två händer fria och få göra det jag vill, när jag vill, i min takt. Men det kan jag inte säga till en bebis, och inte till en 5- och 7åring heller för den delen. så just nu är jag så trött. Ibland så trött så det känns som att bestiga ett berg bara att öppna munnen och svara på en fråga. Jag vill liksom knappt prata, vill bara vara ensam och i tystnad. Mina vanligaste uttryck har blivit "skrik inte!" och "dämpa er!" Alla dessa ljud...
Och så börjar jag analysera situationen. Letar fel, söker lösningar. Tills insikten faller på mig, det är inget som är fel. Egentligen. Det är bara balansen som är lite extra rubbad just nu. Lite för många för dåliga nätter i kombination med ett höstlov där jag var mycket ensam med alla barn. Och så den här resan till Högbo på det. Visst fick jag ett fint cykelpass och visst var det framförallt fint att barnen fick träffa sin farmor och farfar, men för mig kostade det mer än det smakade. Packning inför, en ganska jobbig bilresa med bitvis mycket ledsen bebis, att natta alla barn i samma rum, att inte ha tillgång till de bebisprylar man utrustat hemmet med... nä, med facit på hand skulle jag och David ha stannat hemma. Kände mig helt knäck efteråt, typ likgiltig men ändå ledsen på nått konstigt sätt. Men efter några dagar hemma känns allt lite bättre och som sagt, egentligen är det inget som är fel. Det blev bara för mycket en stund. Så som livet blir ibland. Så nu tar vi en period av att bara vara hemma, bara ha vardag och helg tillsammans så vi får göra det vi gör så bra när allt är som vanligt- att hjälpas åt. För nog fan är det rätt tufft att vara småbarnsförälder ibland.
Det var bara det =) Gonatt!
0 kommentar(er)
