Arrangörerna hade varit tvungna att ändra startgrupper och tider flera gånger under veckan för att få det hela coronaanpassat, och tillslut hade jag och mamma hamnat i samma startgrupp- den enda med gemensam start- redan kl 8.30 på morgonen. Uppläpblev
att mamma och pappa kom och hämtade upp mig och David redan vid halv 7, och resten av familjen skulle komma ut lite senare. Det blir allt lite extra logistik för varje ny familjemedlem! Nu måste tid för amning och bebisgullande räknas in i planen
också. Men allt gick fint, strax efter Kl 8 var David nyäten och nöjd och överlämnad i morfars trygga omsorg medan jag och mamma värmde upp lite. Det som dock inte hanns med för min del var en ordentlig morgontoalett 🙊, det krävs nämligen en
lite mer rejäl uppvärmning än vad som fanns tid för för att få igång magen... så jag befarade det värsta när jag gick in i målfållan, risken att det skulle bli ett stopp i buskarna var överhängande.
Så går starten och vi drar iväg. Såg 3 tjejer som stack iväg framför mig men jag kände ingen hets att jaga efter, hade alldeles för lite löpträning i kroppen för att satsa hårt från start. Men efter några minuter började det kännas riktigt
bra och jag njöt verkligen av den superfina banan som till stor del bestod av upptrampad knappt synlig stig genom blåbärsris och över hällar. Knappt några riktiga backar men hela tiden upp och nerför småhällar och över stenar och omkullfallna
träd. Väldigt mycket knixar och kurvor och en och annan spång var det också.
Jag och en kille som låg bakom mig tuggade på och jag såg att vi stadigt närmade oss två av tjejerna som låg framför. Vid ca 3km var vi ifatt, snart släppte killen och vi var nu tre tjejer på rad. Tempot kändes helt ok, ganska bra tryck utan att
gå på rött. När tjejen framför mig gick om hon som var först i trion hakade jag på och nu blev den en liten tempohöjning, men fortfarande inga problem att följa. Ytterligare en kilometer senare släppte hon förbi mig, verkade som hon ville ligga
bakom och gärna för mig, i såpass teknisk terräng är det bara en fördel att ligga först och ha fri sikt.
Jag och hon som kom trea på ett av banans lättlöpta partier
Och såhär skulle vi sedan ligga hela vägen in mot mål. Vi kom ifatt några fler killar som hakade på tåget där jag fortsatte gå som lok längst fram. Efter 6km ändrade banan karaktär till lättlöpt bred stig och jag väntade mig att bli omsprungen då detta
inte är min styrka, men hela svansen låg kvar bakom så jag förstod att det var fler än jag som började bli trött!
Med två kilometer kvar vek vi av in i skogen igen för att med en kilometer kvar komma ut på klipporna vid kusten. Jag älskar egentligen att springa på klippor, men nu kunde jag bara tänka på den kommande spurten som började kändes uppenbar
då den andra tjejen fortfarande låg hack i häl. Jag avskyr spurter! Jag är inte bra på dem och mentalt är det fasen bland det tuffaste du kan göra, att inte ge upp i en spurtduell. Tänkte att jag kanske skulle kunna skaka av mig henne innan det drog
ihop sig på riktigt, så jag låg på rätt hårt hela sista kilometern. Men det gick inte, istället kom det några attacker bakifrån som jag fick kämpa rätt hårt för att svara mot. Men så med kanske hundra meter kvar gick en ung kille om och drog
på en spurt, och utan att tänka nålade jag mig fast i hans rygg och plötsligt hade jag en lucka på ett fåtal meter. Trodde i varje steg att jag skulle få se tjejen bakom komma upp bredvid mig men jag lyckades hålla ifrån hela vägen över mållinjen!
Med blott 3 sekunder knep jag andraplatsen, sjukt nöjd och sjukt trött!
Resten av dagen spenderades på klipporna med bad, fika och firandes en 7-åring för att avslutas med surströmmingskalas med kusinerna. Hyfsad dag ☺️
Amning de luxe
7-årstårtan 🦄
0 kommentar(er)
