Hösten är här med besked, vi har till och med bjudits på en snömorgon så det var inga andra bud än att kläöttra upp på vinden och plocka fram snowracers och pulkor. 5 åk hann Sam ta innan snön var bortsmält, men det var det värt.
Sam på väg upp för att hämta snowracern på vinden!
För mig innebär hösten i träningsväg framförallt löpning. Försöker köra ungefär vartannat pass cykel och vartannat löpning, då ledsnar jag inte på något och löparskadorna brukar hållas borta. Märker dock för varje år som går att det krävs mer och mer för att komma i löpform, tydligen kan man inte leva på gamla meriter hur länge som helst! Några lopp brukar jag försöka klämma in också, Sundsvall har ju som jag tidugare nämnt utvecklats till en stad med fantastisk traillöparkultur, med flera riktigt roliga och utmanande lopp att bjuda på.
Men i höst var det stora löprmålet ett lopp i grannstaden Härnösand som jag haft sikte på sedan starten 2016, men av olika anledningar har jag inte fått till det tidigare år. Men i år åkte jag och mamma till dit i lördags för att springa loppet med den beryktade banan, Härnö Trail. 21 km och 840 höjdmeter skulle klaras av för mig, mamma valde den nästan lika utmanande banan på 14 km. Jag hade hoppats att jag skulle känna mig i rätt bra form till detta lopp, men en förkylning satte stopp för träning de sista 2 veckorna som jag verkligen hade behövt då jag inte direkt hade några marginaler i mängden löpträning att använda mig av. Dessutom hade jag liksom förträngt att man kanske borde springa nått långpass inför en sån här grej, så bortsett från fjällöpningen för några veckor sedan var det väl en sådär 4-5 år sen jag jag sprang över 2 mil. Så det var med något reducerat självförtroende jag ställde mig på startlinjen, och inte blev det bättre när startskottet ljöd. Shit vad jag inte var med i matchen!
Fältet rusade förbi och jag tappade och tappade och tappade. Alla sprang så satans fort och jag flåsade och kämpade med tunga ben uppför den första rejäla stigningen. Men väl uppe på den kom ett parti med svag utförslutning i teknisk men löpbar terräng, och jag kom in i loppet någorlunda. Men ryktet var inte utan grund, detta var klart en av de mest utmanande banor jag tävlat på med grymt tekniskt underlag och brant både uppför och utför. Under första 11 km fanns det knappt något parti där man kunde rulla på och återhämta sig minsta lilla. Tyckte väl ändå att det gick hyfsat så långt, jag trivs ju i den här typen av terräng och trots att jag insåg att jag skulle få slita rejält sista halvan av loppet försökte jag njuta där det gick.
Men då vi passerat vätskekontrollen vid 11 km tog jag tvärslut. Släppte fram löpare bakom mig och fokuserade bara på ett steg i taget. Tanken på dom 10 km som kvarstod undvek jag så gott det gick. Men på nått konstigt sätt så kommer man ju liksom framåt, och plötsligt kom en ny vätskekontroll som visade att det nu "bara" var 5 km kvar till mål. Jag kom ur den värsta svackan och kunde börja klättra lite i fältet igen. Upp och ner för berg efter berg och sakta sakta närmade sig målet. Jag hade ingen jättekoll på var jag låg placeringsmässigt men jag gissade på en 7-8 plats bland tjejerna. Med bara ca 2km kvar till mål sprang jag förbi en tjej som jag gissade sprang långa banan, och jag jag kom in något slags flow trots att låren skrek och tog mig förbi löpare efter löpare varav de flesta sprang någon av de kortare distanserna, banorna gick ihop några km innan mål. Plötsligt var upploppet framför mig, men då tjejen jag tidigare passerat spurtade förbi mig hade jag varken fysisk eller mental kraft att svara. Och ärligt så brydde jag mig inte så mycket heller om det blev en 7e eller 8e plats, när jag ändå inte lyckats vara i den form och presterade som jag önskat. Så tillslut blev då en 8e pats av 127 damer, men jag var bara så himla glad att jag klarat det och fick njuta av att vara i mål!
Bytte om till typ alla kläder jag ägde och hejade på mamma som lyckats få en riktigt fin löparupplevelse längs de tuffa 14 kilometrarna, imponerande! Trots en vacker höstdag och 5 lager kläder frös jag så jag skakade så det blev inte så mycket kvarhäng på tävlingsplatsen. Istället drog vi upp värmen i bilen och siktade in på en pizzeria på vägen hem =)
Off season? Run season!
0 kommentar(er)
