Maria Karlberg

Äntligen!
Gillar du inte förlossningsberättelser kan du sluta läsa nu ☺️ Hade inte tänkt skriva så mycket om det men tydligen behövde de senaste dagarnas upplevelser formuleras i text. 

Det började i onsdagskväll, förvärkarna som jag dragits med en tid började få en lite annan karaktär. Kunde det vara på gång? Vi bestämde att åka och hämta barnens mormor för att ha barnvakt på plats om vi skulle vara tvungna att åka in på natten. Gick och lade mig vid kl 22 men nu var det uppenbart att det var på gång, varje värk gjorde satans ont och det var omöjligt att sova. 

Så jag gick upp, tog en dusch, försökte läsa lite... några timmar senare väckte jag Tomas och sa att nu åker vi. I bilen in var det bara ca 3 min mellan värkarna och vi var helt säkra att idag kommer vår bebis. Vi blev inskrivna, fick ett rum och jag fick ta ett bad. Ännu var det långt kvar, bara öppen 1,5cm...

Men där framåt småtimmarna började värkarna avta. Först var jag bara tacksam att få vila lite från smärtan, men snart insåg vi att nä, de är i princip borta! Pratade med barnmorskan och bestämde oss att åka hem. Väl hemma tog jag en liten cykeltur med barnen upp till ett grustag ovanför oss, dom lekte länge medan jag låg och vilade i solen. 

(null)
Ligger och vilar medan barnen "fiskar"

På kvällen var det så dags igen. Kraftiga värkar men denna gång blev de aldrig riktigt regelbundna så vi ringde aldrig in till förlossningen. Framåt fredagsmorgonen klingade det av, igen. Nu var jag rätt slut, dels av sömnbrist men mest ändå av smärtan i värkarna. Vi bestämde att Tomas skulle åka och lämna barnen hos mamma och pappa på eftermiddagen så jag skulle kunna vila. Natten kom och blev en repris av den innan. Vid kl 5 på lördagmorgon åkta vi in igen för att få smärtlindring så jag skulle kunna sova en stund. Var nu öppen 2cm så ingen större skillnad, suck... åkte hem, tog sömntablett och morfin och lade mig. Men det hjälpte inte ett piss, ville mest bara grina och varje värk, som nu kom med ca 8-15 min mellanrum var vidrig. Bara någon timme senare ringde Tomas och frågade om vi fick åka in igen. Och nu hade det hänt lite, öppen 4cm och vi fick stanna kvar. Sen gick det undan. Värkarna kom oftare, jag fick lustgas och snart bad jag om epidural. Den är underbar, det tar inte alls bort något av "upplevelsen" som vissa är rädd för. Tvärtom, det är smärtan som tar bort upplevelsen, allt blir bara ett svart töcken i huvudet. Efter epiduralen kan man börja ta in vad som händer och kommunicera och samarbeta med barnmorskan på ett helt annat sätt. 

Plötsligt gick vattnet och efter det var det bara att hålla i sig och hänga med kroppen. Helt sjukt vilken kraft som tar över. Otroligt duktig och trygg barnmorska, och Tomas gjorde sitt "jobb" och var trygg och uppmuntrande, och efter några krystvärkar var vår lilla bebis hos oss! 

(null)

(null)

(null)
Lättnad, lycka och oändlig kärlek

Nu har vi varit hemma i 4 dagar, vi vilar och återhämtar oss. Vänjer oss vid vår nya, större familj ❤️