Ett sätt att lösa dilemmat på är att göra tvärtom- man kör skiten ur sig på ett pass och dagen efter det är man så sliten att man bara pallar ett lugnt rullpass. Igår var ett sånt pass. Dagen innan var jag för första gången själv med alla barnen
ett helt dygn och då blev det bara lite styrketräning, så igår var jag fast besluten att dra ut på ett intervallpass direkt när Tomas kom hem vid kl 15 trots att det var nästan 30 grader ute. Att träna efter middagen funkar bara inte för mig så bättre
att dra direkt även om det var ohyggligt varmt!
Sagt och gjort, jag tog racern och siktade in mig på ett 4 kilometers-segment med lätt kupering. 5 vändor tänkte jag mig, vilket blir ett rätt rejält pass. Jag har alltid haft svårt att hålla nere intensiteten för att istället orka mer tid i
en viss intensitetszon, vill liksom hela tiden bevisa för mig själv att jag klarar en viss watt eller att hålla en hastighet. Det var likadant när jag sprang mer förr om åren, hellre köra kort och maxfart en att hålla igen lite och
köra fler intervaller. På trainern går det hyfsat när jag kan ha koll på watten hela tiden, men ute har jag varken koll på watt eller fart och då blir det lätt att jag kör för hårt bara av rädsla att köra för lugnt!
Så även igår. Dom två första gick ca en halv minut snabbare en dom tre återstående. Det är ett riktigt dåligt upplagt intervallpass.
Men- jag tog i allafall slut såpass att dagens morgonjogg blev tillräckligt lugn för att snart ladda på ordentligt igen. Dessutom spelar det ingen större roll, det var skoj att cykla fort och det verkar inte som jag behöver prestera i cykelkläder
än på ett bra tag!
1 kommentar(er)
