Och så tänker jag att jag vill vara som den där härliga donnan som minsann kan rådda småbarnskaos och bygga biceps på samma gång, dessutom med ett leende i mungipan och vara sådär härligt livsbejakande och tacksam över allt man fått här på jorden.
Men jag känner inte den där tacksamheten just precis då. Om jag, mina principer till trots, kör ett styrkepass hemma och Sam börjar klättra upp på ryggen när jag är på min 15e armhävning känner jag inget annat än "KLIV NER och låt mig vara när jag tränar".
Mitt standardsvar om jag sitter på trainern och barnen kommer in och ber om hjälp med diverse i mitt tycke oviktiga saker är: "Fråga pappa, jag tränar".
Charmigt va? Borde jag skämmas som inte involverar barnen i min egen träning mer frikostigt? Nä, jag gör inte det. Det funkar inte för mig att "ta tillfället i akt och gör några benböj medans dom klättrar i träd och spring med när dom
cyklar hit och dit". Det blir varken hackat eller malet för att använda det gamla uttrycket, det blir ingen vidare kvalitet i träningen och jag blir definitivt ingen närvarande förälder om jag hela tiden ska jaga tillfällen att få till någon
slags träning i vardagen.
Därför tycker jag inte om att träna hemma. Jag vill helst komma bort och få fokusera på mig själv den stunden. Trainer är ok, det har jag lärt mig att köra hemma, men helst när barnen är borta. Styrka har aldrig funkat så bra att köra annat än på
gym (vilket jag däremot gillar!).
Sen tränar jag gärna med barnen, missförstå mig rätt, jag älskar att träna med barnen! Men då är det inte fokus på min träning, det är skillnaden.
Men sedan David föddes har jag valt att prioritera ner gymbesöken, jag väljer att lägga träningstiden på cykel och löpning istället. Så nu kör jag, för första gången nästan, styrketräning hemma. Men den blir inget vidare, just för att jag
inte prioriterar den på samma sätt som när jag går till ett gym. Nu blir det att jag tar tillfällen som bjuds och kör lite här och lite där. Precis det jag inte gillar. Tex borde jag passa på nu istället för att skriva det här. Men det är
fan stressande att hålla på att "passa på" hela tiden. Jag saknar gymmet. Och några charmiga hemmaträningsvideor tillsammans med barnen lär ni inte få från mig. Och om jag ändå skulle glömma bort mig och lägga ut någon för att låtsas vara
någon jag inte är, då vet ni nu sanningen bakom Instagramidyllen 😉