Igår kväll när jag gick och lade mig var planen klar- stiga upp kl 5 och köra 6x2 set med 3-1:or som jag hört är det som gäller nu. Klädern framlagda och trainer redo, bara att kliva ur sängen och upp på cykeln. Lätt som en plätt!
... om det inte vore för de där varma gosiga barnarmarna som halvt i sömnen men ändock mycket bestämt greppar tag om min arm när jag likt en Ninja börjar processen "smygaursängenutanattdetmärks" . Men inte ens en Ninja tar sig förbi en mammasjuk 4-åring.
Jag backar mitt i rörelsen, tänker att jag ännu kan få honom att somna om och göra ett nytt försök. Men ungefär där och då brann min beslutsamhet upp likt ett tomtebloss på julafton. Började fundera på alternativ och kände att den motivationen som krävs för att dra igång ett gäng hårda intervaller på morgonkvisten rann iväg.
Så jag låg kvar. Gosade in mig i småbarnshud. Efter en halvtimme till under täcket gick vi upp, åt lite frukost och fixade med morgonfika och barnprogram till Sam. Sen drog jag på mig vintertights, pannlampa, reflexväst och Icebug och drog iväg
med apostlahästarna dom 9km till jobbet. Slängde in 15x1 min fartökningar och vips hade jag fått ett redigt pass i benen trots allt. Särskilt med tanke på att jag ska samma väg hem om några timmar!
3-1:orna får vänta till en annan dag ☺️
0 kommentar(er)
